När Folkbladet träffar Johan Scott är han i färd med att hänga utställningen med ett 20-tal målningar i olja och akryl. Nästan allt är från det senaste året.
– Det här var svårare än jag trodde. Det kräver ganska mycket att få dem att fungera ihop. Det är lätt att de krossar varandra. Jag vill inte heller att de associativt ska läsas in i varandra.
Målningarna saknar titel och ger ett slumpmässigt intryck, men i själva verket är Johan Scott "väldigt petig och noggrann" (som han själv säger).
– De representerar inget och är inga symboler för något. De är bara det de är, men det som är viktigt för mig, för att det inte ska bli ett fullständigt kaos så sätter jag upp begränsningar inom vilka ramar jag måste jobba. En sådan begränsning är formatet. Jag kan göra betydligt större än dem som visas här, men de här lokalerna rymmer inte det.
– Det är inte målningen som är det värdefulla, utan vad som händer mellan mig och målningen. Själva målningen blir aldrig helig för mig, den kan jag ändra för att komma åt en upplevelse eller känsla. Det är en process. Därför kan det vara lite otillfredsställande när en målning försvinner ifrån mig, om jag ser att något inte är bra. Då har jag ju inte råd att köpa loss den.
Ålänningen Johan Scott gjorde konstnärlig karriär i Sverige och är nu minst sagt väletablerad. Han sitter i Konstakademien och har varit professor på Kungl Konsthögskolan i Stockholm (1996-2006), där han en gång utbildade sig. Sedan ett par år tillbaka är han prorektor på Stockholms Konstnärliga Högskola, men två-tre dagar i veckan arbetar han med eget måleri. Framför allt i ateljén i Stockholm, men när värmen kommer flyttar han till den åländska skärgården.
– Förr skiftade måleriet och färgskalan i skärgården, men nu är det inte så stor skillnad. Jag stänger in mig i ateljén där också, har bara takfönster och försöker uppnå samma koncentration.
Synen på färgen – som här vibrerar av energi – har förändrats med åren.
– Tidigare var jag lockad av fula färger och svåra kombinationer för att inte hamna i någon sorts lätta lösningar, men sedan kan jag se att färgerna blir rätt läckra ändå. Det är en utmaning att till exempel jobba med grönt utan att man associerar till ett lövverk. Sådana utmaningar tycker jag är spännande.
Flera av målningarna på Konstforum har skarpa linjer i motivet, som hänger samman med att målningarna är oramade, förklarar Johan Scott.
– När man ramar in en målning så gör man det för att man ska kunna följa bilden ut i kanterna, annars blir blicken centrerad till mitten. Min tanke är att ersätta ramen med ett mönster, en struktur, för att få bilden att fungera hela vägen ut ändå.
I ateljén brukar han skriva igång sig, och i målningarna samlas sedan lager av insikter, erfarenheter och händelser. Inspirationen får han framför allt från litteraturen och en av favoriterna är den danska poeten och essäisten Inger Christensen.
– Hon är så oerhört skarp, exakt och klok.
Är det vad du själv eftersträvar i ditt konstnärskap?
– Ja, den skärpan, utan att vara självklar, är nog ett mål.
Utställningen pågår till den 20 november.