Konstnären Stina Hallgren berättar att hon de senaste åren har börjat strunta i regler och råd som hon fick höra på Konstfack. För henne är det inte längre viktigt att till exempel skilja bruksföremål från konstföremål.
– På Konstfack såg man dem som väldigt olika discipliner. Men man får faktiskt blanda. Det har tagit 40 år innan poletten trillade ner, säger hon.
– En del kanske tycker att min utställning är rörig och ostrukturerad. Fast jag bryr mig inte längre så mycket om vad andra tycker.
Det har gått åtta år sedan Stina Hallgren senast ställde senast ut på Galleri Kronan. Då blickade hon tillbaka på sitt konstnärskap i utställningen Ett kvarts sekel. Vad har då hänt sedan sist? Mycket, säger hon själv.
– Det är en drastisk förändring i mitt konstspråk. Jag vågar dra på mycket mer än tidigare.
– Men i naturen är det tvärtom. Där har jag blivit mera rädd. Numera ser jag också saker i stenar. Det kan vara både spännande och skrämmande, säger Stina Hallgren och stannar framför Stenflickan, en blåtonad keramikfigur där ett flickansikte försiktigt tittar fram ur ett stenliknande objekt.
Både motiv och tekniker har förändrats. Det mest slående är att Stina Hallberg som tidigare arbetat mycket med t ex tempera nu har börjat att måla med akrylfärger.
–– Jag tyckte att alla höll på med akryl och testade till slut själv. Åh vad roligt det var! Varför började jag sent, när jag var 60 år? Det är vattenbaserat och mycket enklare och snabbare. Jag fattar inte att jag har varit så väldigt konservativ förut.
Förutom att naturväsen har hittat in i bildvärlden, framträder nu också ett personligt engagemang i miljö- och flyktingkatastrofer. En serie keramiska objekt knyter an till de många mänskliga tragedierna på Medelhavet.
– Jag tänkte på omkomna barn, och grät när jag gjorde dem, berättar Stina.
– Leran sjönk ihop och jag tryckte upp den så att den började forma sig. Där finns en hjälpare som skulle hjälpa alla. Sådana måste vi ha omkring oss, tänkte jag när jag gjorde den.
Någon titel har inte utställningen denna gång. Hon funderade på något som "naturrum" men skojar om att Åke Bjurhamn han ta titeln före henne. Men naturen är dominerande inslag. I en serie riktigt små akvarellkompositioner återger hon landskapet kring sommarstället på Lönö. Mitt emot dem i Lilla Galleriet hänger oljemålningar, där tjocka lager olja har strukits på med palettkniv. Den blir politiskt skarpeggad i "De sju haven", en sorts varnande dödsruna över de hav som fylls av mängder av plastpartiklar som hamnar i kretsloppet och slutligen i oss människor.
– Vi konstnärer får snart vara glada för att vi har en natur att måla av. Naturen är inte bara happy, den är grym och vi är grymma mot den.