I början av sommaren 2009 var jag på plats utanför det dåvarande kulturhuset i Norrköping.
Det stormade.
En av många likadana stormar som blossat upp genom åren. Kultur- och fritidsnämnden försökte få ihop sin budget, hittade inga pengar till verksamheten och skulle bomma igen denna ungdomarnas mötesplats.
Bland dem som flitigt nyttjade huset vid den tiden och som upprört framförde sina synpunkter fanns ett gäng av de herrar som redan då utgjorde Den Svenska Björnstammen.
Uppgivenheten över beslutet fick dem att allvarligt fundera över framtiden. Klas Isaksson (nu även aktuell med seriealbumet ”Evig lycka”) deklarerade öppet att han funderade på att lämna Norrköping som en följd av beslutet.
- När man väljer att slå igen något som många människor gemensamt byggt upp riskerar man att bränna många. De kanske slutar göra saker, suckade Åke Olofsson.
Tack och lov lyckades politikerna skrapa ihop lite pengar och rädda verksamheten den där gången.
Den Svenska Björnstammen blev kvar i omgivningarna och idag är gruppen en så pass viktig symbol för Norrköpings kulturliv att de anförtros uppdraget att jubileumsspela när konsertpalatset Louis De Geer firar 20 år.
Tillsammans med kvällens andra akt Markus Krunegård och Eldkvarn är de i stort sett ensamma om att vaja Norrköpings fana på de populärmusikaliska scenerna runt om i landet.
Och den här jubileumsaftonen sparar de inte på krutet.
- Hej kära hemstad, vrålar Åke när orkestern intar estraden och konstaterar strax därefter att det är löjligt kul att vara på plats och att han älskar att bo i Norrköping.
Jag tror honom. Och publiken visar att känslorna är ömsesidiga.
Inte minst i disconumren. För det är i sanning där som Den Svenska Björnstammen gör sig bäst. De välformulerade myspyslåtarna i all ära, det är när basen får dundra i nummer som "Mörkt kallt ljus" och "Vart jag mig i världen vänder" som den riktiga magin uppstår och det märks också på responsen.
Björnstammen spelar lite halvtaffligt, men tar igen det de saknar i spelsäkerhet med publikkontakt och spelglädje. Mattias Göransson fullkomligen vrider känsla ur stämbanden med sin sånginsats och energin på scenen är grymt intensiv.
Den här kvällen är det inte tal om någon kulturskymning, det är snarare en eriksgata.