I en överdådig popshow med klädbyten, dansare och bastant dunkande bas som håller den utsålda arenan i ett järngrepp i närmare två och en halv timme är det en minuts tystnad som gör det mest bestående intrycket.
Två tredjedelar in i sitt spektakel stannar världsstjärnan Madonna nämligen upp, greppar mikrofonen med båda händerna och håller ett brandtal. Om att det är tufft att ta sig igenom showen med tanke på vad som just hänt i Paris. Att hon funderade på att ställa in kvällens föreställning men att det skulle vara samma sak som att låta terroristerna vinna. Att vi måste börja behandla varandra bättre på vardaglig basis.
Det blir naturligtvis stående ovationer och i en efterföljande tyst minut där 40 557 personer (nytt publikrekord för arenan) är så stilla att man skulle kunna höra en knappnål falla kryper gåshuden fram.
Om det faktum att därpåföljande dunderhiten ”Like a Prayer” är kvällens största stund beror på de känslor som den tysta minuten rör upp eller att det helt enkelt bara är en fantastisk låt i en för kvällen tilltalande kostym tål att diskuteras.
Annars tycker jag att Madonna har en tendens att slarva bort sina självklaraste nummer. Jag uppskattar förändring och modet att arrangera om och testa nytt, men godbitar som ”Like a Virgin” och ”Material Girl” basdunkas odynamiskt sönder och samman.
Istället är det nya nummer som ”Devil Pray” (ruggigt bra låt) och ”Rebel Heart” (välkommen tuggummipop i kvällens annars ganska modernt bastyngda repertoar) som verkligen livar upp.
För att som sagt inte tala om showen som är så överdådigt storskalig, snygg och imponerande att man tappar andan.
Toppat med en tyst minut som är det mäktigaste av allt.