Jag hörde kvintetten första gången på Nisse Sandströms minijazzfestival förra året och blev nyfiken eftersom killarna flaggade för en skiva i år. Om plattan kunde ni läsa i förrgår. Hur står sig gruppens musik och spel i en regelrätt konsertsituation?
Förmodligen bättre än i tillplattat skick, där felspelningar och andra tavlor obarmhärtigt avslöjas. I konsertsituationen finns så omkring som påverkar lyssnaren. De två inledande styckena, ”The Pligg” (hyllning till norrköpingstrumslagaren ”Pliggen” månne?) och balladen ”Nautilus” började likartat; som en sommarpsalm där solens strålar tränger sig genom diset efter en regnskur en tidig morgon. Tempot öppnar upp och solens strålar bjuder upp alla nyvakna fåglar till en yster dans.
Två låtar stack ut enligt mitt förmenande; ”Jazzmaskinen” och ”Nora och Lily”. Kanske för att de signalerade förankring i musikhistorien och jazztraditionen. Det var också de som ”höll ihop” bäst. Energin i den förstnämnda, Martin Perks solo, Niclas Lindbloms "walking bass" och Joakim drivande cymbalspel kändes helt rätt. Konserten igenom utmärkte sig pianisten Martin Perk med fantasifullt och genomtänkt spel både som solist och i kompet. Där har vi gruppens solistiskt starkaste kraft. Han är outstanding. Altsaxofonisten Marcelo Gabard Pazos från Stockholm är ännu så länge för ojämn. Stundtals strålande idéer och i nästa stund långa transportsträckor. Erik Skotts elgitarr har jag svårt att uttala mig om. Kanske märkt av stundens allvar höll han sig volymmässigt i bakgrunden, men i balladen ”Ave” fick man lite prov på hans kvalitéer när han ”samtalade” med Pazos altsax.
Sammantaget en godkänd konsert med några russin, men också en del att jobba på. Nu gäller det att ge sig ut och spela i vår och promota plattan. Det finns förutsättningar om killarna orkar och håller ihop bandet.