Efter Ivar och Sven så var det dags för en ny storm att dra in över östgötaslätten. Denna storm så kraftfull att den givits har både för och efternamn. I öppnande Bara dårar rusar in känns det mest som en vacker sommarbris. Men när trummorna rullar igång i Du kan gå din egen väg ja då skakar fundamenten i hockeyborgen. Håkan stammar fram sången och skriker ut sitt kärleksbrev på tå.
Det är så många höjdpunkter under aftonen att det till slut blir svårt att plocka russinen ur kakan. Topparna är så monumentalt höga under spelningen att man inte kan göra annat än att bara le och skaka på huvudet. Håkan Hellström och hans Augustifamilj dopat med en kör från Skansen har inte förmågan att göra något halvhjärtat.
Man tappar andan under pärlbandet som består av Vid protesfabrikens stängsel/Känn ingen sorg för mig Göteborg/Ramlar. Ingen annan artist i detta avlånga land kan avfyra en sån bomb. Då är det ändå bara början.
Håkans röst låter sliten. Segertåget har tärt på både kropp och stämband. Vilket tyvärr hörs i de innerliga låtarna. De når inga högre höjder. Men ändå blir de fullproppade med både dynamit och kärlek.
Tack och hej Linköping säger Håkan och bandet och tackar för sig.
Ridå ner.
Publikens jubel och öronbedövande applåder sliter upp den där ridån och här exploderar Cloetta Center fullständigt. När lyktorna tänds måste fått hela E4:an att skaka och som om den urladdningen inte fått oss att tappa andan så bestämmer sig Hellström för att gå på knock. En fullständigt ursinnig Det kommer aldrig vara över för mig som ikväll sitter fast i ett brottargrepp med Kom igen Lena får alla (då menar jag ALLA) att stå upp och dansa.
Det här var inte den bästa Håkan Hellström-spelning jag upplevt. Men en vanlig dag på jobbet för Herr Hellström är bland det mäktigaste man kan uppleva. Han sitter ohotad på tronen som Sveriges bästa live-artist ett bra tag framöver.