- Vi kommer att fortsätta så länge folk vill höra oss, förklarade Björn Hagvall, klarinettist och altsaxofonist i Red Hot Jazz Band och Rydskogen Joymakers.
Jag skulle tro att samma orkestrar säkert medverkat i fem år. Från början ingick också konserter i Linköping i begreppet Classic Jazz Celebration. Jag påpekade redan förra året problemet med upplägget då liten eller ingen variation finns från år till år. Samma orkestrar, samma spelordning och samma repertoir med nästan identiskt låtval varje år.
Konserten inleddes med Red Hot Jazz Band från Linköping under ledning av Björn Hagvall. För kvällen var det i huvudsak pianisten Jelly Roll Mortons musik som stod i fokus. I ett par låtar medverkade Boswell Sisters-influerade Novelty Sisters med festlig stämsång.
Därefter klev medlemmarna i Norrköpingsbandet Dixie Cats upp på scenen. Deras swinginfluerade dixiejazz smittar av sig. Trumpetaren Per Olander är rolig att lyssna till i sin moderniserade Louis Armstrong-stil.
Mest allround av de tre mindre banden är Temptation Jazz Band som rör sig lika hemtamt i 20-talets New Orleans som i New York på 40-talet. Dels finns den instrumentala skickligheten på alla händer som gör det möjligt att genomföra idéer men också en homogenitet som imponerar. Karin Hanssons ordlösa sång i Duke Ellingtons ”Creole Love Call” imponerade liksom bandets gemensamma insatser i Charlie Shavers swingklassiker ”Undecided” där också Ulf Johanssons elgittar hördes förtjänstfullt.
Avslutade gjorde Rydskogen Joymakers från Linköping med sin storbandsjazz fast förankrad i 20- och tidiga jazzmylla i Chicago och New York. Musiken från Fletcher Henderson, Cab Calloway och Luis Russel är aldrig malplacerad. Dessvärre kändes bandet orepeterad och med vikarier på flera platser, gick detta ut över prestationen. Glimtvis, som i Fletcher Hendersons ”Blue Moments”, Luis Russels ”Saratoga Shout” och Cab Calloways monsterhit ”Minnie the Moocher” visade bandet att det finns kvalitéer av stora mått. Trombonisten Olle Kildbrand sjöng inspirerande i den sistnämnda.
Tyvärr måste det till en förändring till nästa års upplaga i jazzevenemanget. Byt ut något band, bjud in en gästsolist, byt till en helg eller gör något annat som kan bidra till att behålla den gamla publiken och locka nya. Dessutom är dryga 20 minuter per band alldeles för lite. Banden, precis som publiken hinner nätt och jämt att få upp ångan.