Hoppas jul och nyår och alla helger blev bra och att julgranen åkt ut till lite foxtrot-takt!
Om inte, så inleder vi med sångaren Erik Gullbransson och Bohuslän Big Band. Tillsammans hyllar de på ”Frankly” (Bohuslän Big Band) Frank Sinatra som 2015 skulle ha fyllt 100 år. Till sin hjälp har de Wermlands Opera med stråkar. Arren är Frankies originalarr av Nelson Riddle, Neal Hefti, Billy May och Quincy Jones.
Detta borgar för att det låter ”rätt”. Bandet låter vasst, balanserat och så där lagom återhållsamt. Erik Gullbransson gör ett bra jobb, om än lite opersonligt. Ett plus dock att han inte försöker låta som Sinatra.
Att sjunga jazz på svenska och få det att låta trovärdigt är svårt. Egentligen är det bara, enligt mitt tycke, Monica Zetterlund och Nannie Porres som lyckats full ut. På ”Jazz för skeppsbrutna” (Pb7) hör vi Sigurd & Brundin, dvs. Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin med ett kanonband. Här lirar Jan Allan trumpet, Bernt Rosengren tenorsax, Ole Kock Hansen piano, Mads Vinding bas och Aage Tanggaard trummor.
Låtarna är en blandning av jazzstandards och kompositioner och av Sigurd och texter av Sigurd. Just texterna och bandet är plattans styrka. Sigurds och Brundins tillbakalutade vokal på skånska fungerar inte för mig. Kanske ska detta upplevas live.
Här har ni en platta, ”Songs of our lives” (Crown Jewels) där allt fungerar till 100 procent. Vivian Buczek, Peter Asplund, Claes Cronas Trio, Stockholm Session Strings och blåsare under ledning av Mats Hålling har kanske skapat 2017 bästa jazzplatta! Standardlåtar blandas med Asplunds egna kompositioner, som nästan är i samma klass. För texter svarar Jim Leopardo.
Vi hör drama i Vivians sång i Peters ”Love made a fool out of me”, skönhet i ”Song and lullabies, reflektion i titelspåret ”Songs of our lives” och full swing i ”The lady is a tramp”. Jag tror denna platta är en blivande klassiker!
1971-72 hörde jag sopransaxofonisten David Liebman med Miles Davis I Malmö. På ”Free Colors” (Imogena) hör vi Liebman tillsammans med tenoristen Robert Nordmark Quartet inspelade live på Glenn Miller Café 2013. De inleder med Wayne Shorters ”Footprints” där de målar med en intensiv färgskala. Liebmans sopransax kompletterar Nordmarks mustiga tenor och de sporrar varandra. Kompet, som är pianolöst, består av basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Jussi Lehtonen. Avsaknaden av piano gör att musiken känns både naken och kraftfull.
Den här plattan har jag lyssnat mycket på de senaste veckorna. Tenoristen Roland Keijser tillsammans med pianisten Gösta Rundqvist berättar på dubbelalbumet ”Det var en gång” (DO Records) olika berättelser, främst i duoformatet men också på kvartett. Så här kan man bara spela om man har levt och samlat på sig upplevelser av både gott och ont. På CD1 blandar Keijser och Rundqvist kompositioner av pianisterna Bill Evans, Billy Strayhorn, Duke Pearson och John Coltrane. CD2 har samma upplägg, men inga duospår.
Keijser och Rundqvist samtalar innerligt och insiktsfullt om livets trivialiteter och allvar. De har mycket att säga varandra OCH lyssnaren. Detta album har tagit lång tid på sig för att mogna. Grunden i albumet är inspelningar som gjordes 2005 och de har sedan kompletterats med andra, både äldre och senare inspelningar. Roland talar om ”en alldeles särskild magi”, och den finns här, sanna mina ord.