Sune Johanssons bok om polishunden Pirat fullkomligen bubblar av kärlek, respekt och kamratskap. Pirat var verkligen bovarnas skräck under sin karriär som huvudsakligen utspelades på 1960-talet i Boden där Sune Johansson tjänstgjorde som polis under 24 år. Schäferhunden Pirat och hans förare Sune Johansson var inte bara lokalkändisar som ofta förekom på NSD: s och Kurirens löpsedlar och kriminalreportage. Pirat var även omtalad nationellt och, som Sune visar i sin bok, var han också omnämnd i internationell press.
På polismuseet i Stockholm har Pirat en egen liten hörna. Pirats monter annonseras med budskapet ”Den oslagbara polishunden.”
Sune Johansson har tjänstgjort som polis på flera platser i Sverige. Utöver Boden, Stockholm och Gotland har han även arbetat vid Norrköpingspolisen under 18 år. Om denna sin tid i livet har Sune Johansson tidigare givit ut boken ”Mobba eller mobbas” som Folkbladet berättade om i ett reportage 2018.
Skrivandet ligger honom nära. Det har blivit flera böcker under hans snart 90-åriga liv. Han har skrivit om hur det är att vara dragspelare, vilket Sune varit i många år. Dessutom har han även skrivit en bok om hans mammas gårdskarl, som ansågs vara en märklig person. En av Sunes böcker har tillägnats hustrun som avled efter en lång kamp mot cancer.
Pirat var verkligen en kär familjemedlem för Siv och Sune. I ett kapitel berättar Sune om när han och Pirat var ute och jagade tjuvjägare i skogarna runt Boden.
Sune skriver: ” En natt i början av juni 1965 larmades vi hemma. Pirat hade haft en jobbig dag och sov tungt intill Siv i sängen som vanligt.”
Pirat och hustrun Siv hade ett mycket nära förhållande. Siv var solklart den ”tuffa polishundens idol” skriver Sune Johansson. Om inte Siv var i huset då Pirat och Sune kom hem efter ett arbetspass så blev ”han olycklig och lade sig moloken vid dörren i hallen och varken åt eller drack.”
När Pirat var två år blev Siv svårt sjuk och tvingades till långa vistelser på sjukhus. ”Vi tog Sivs sjukdom mycket hårt, Pirat och jag”, skriver Sune.
Det känns fint att få ta del av familjegemenskapen mellan Sune, hustrun Siv och Pirat. De har en djup och sammansatt relation. Men Pirat förmänskligas inte på ett störande sätt i boken. Det är liksom ingen tvekan om att han är en hund. Dessutom en hårt arbetande polishund. Skildringarna av arbetsgemenskapen mellan hund och människa är därför bokens stora behållning.
Pirat var ”spårtokig” och Sune och hans kollegor insåg redan då Pirat var valp att han skulle bli ”något alldeles extra.” Polishunden Pirat tycktes ha ett ”sjätte sinne”, vilket också är rubriken på ett av bokens cirka fyrtio korta och rappa kapitel. Han hade en säregen förmåga att sortera bland alla spår och intryck som fångades upp av hans känsliga nos.
I slutet av september 1968 genomförde Sune och Pirat sitt sista officiella uppdrag. Tillsammans spårade de upp två mopedtjuvar.
”Dagen efter visste jag vad som skulle hända”, skriver Sune Johansson.
Berättelsen om Pirats avtackning och pensionering är fantastisk och rörande. Det finns en fin bild i boken där polismästaren bokstavligen skakar tass med Pirat.
Pensionärslivet blir inte så långt för Pirat. Han drabbas av sjukdomar av olika slag och i juni 1971 får han en sista spruta och går in i evigheten.
Sune Johansson sammanfattar Pirats polisgärning i några punkter:
Han spårade 227 bovar av mer eller mindre allvarligt slag.
Han lyckades vid samtliga av sina 124 officiella utryckningar.
Han spårade upp 15 vilsegångna personer.
Pirat var kort sagt en oslagbar polishund.