Färgargården i Norrköping är en populär plats för flanörer efter Strömmen. Här finns café och försäljning och här anordnas bland annat Trådgårdsmarknader. Färgargården blir nu alltmer vad den heter; en gård där det färgas textilier med klassiska metoder.
Anders Lindkvist är intendent på Stadsmuseum i Norrköping och den person som ansvarar för den museala driften av Färgargårdens verksamhet. Under helgen har Lindkvist basat för evenemanget "Historiefärgarna" där ett tiotal proffs på historiskt färgeri har återskapat 1800-talets färgeriindustri in i minsta detalj.
Folkbladet träffade Historiefärgarna när de precis ätit en tidstypisk lunch i den gamla matsalen i Färgargårdens boningshus. Det bjöds bland annat på stekt ost och på champinjoner kokade i mjölk. Natten mellan lördag och söndag hade de tillbringat i boningshuset och i gesällkammaren; liggandes på halmmadrasser och i något fall på bolster i en utdragssoffa. Samtliga var iklädda sådana kläder som de skulle kunna ha haft om de arbetat på Färgargården på 1800-talet.
Till vardags arbetar de flesta av deltagarna i yrken som är kopplade till textilier och historia. Några arbetar på Skansen, någon på Historiska museet medan andra arbetar som textilkonstnärer och lärare.
Färgprakten var stor nere vid färgerifabrikens torkställningar nere vid Strömmen.
– Vi använder oss uteslutande av sådana färgmedel som fanns tillgängliga för dåtidens människor. Vilket betyder att färgeriet här i Norrköping använde sig av allt från egenodlade växter och till import av malda och dräktiga kochenillsköldlösshonor som gärna håller till på kaktusar i Sydamerika. Lössen ger en röd kulör och går nuförtiden under beteckningen E 120, och används på många olika sätt inom bland annat livsmedels- och kosmetikabranscherna, berättade Anders Lindkvist för Folkbladet.
En annan röd kulör tas fram av växten Krapprot. En produktionsteknisk skillnad mellan de båda röda kulörerna framkom tydligt. Maria Neijman sköljde färdigfärgat garn och tyger i Strömmen.
– Det vi färgat med kochenillössen är väldigt lättsköljt medan det krapprotsfärgade kräver betydligt mer arbete för att bli fint och färdigt, berättade Maria Neijman.
Anders Lindkvist och hans kollegor var mycket glada för det stora publikintresset som visades Historiefärgarna.
– Det finns ett växande intresse för ursprungligt och ekologiskt harmoniserat hantverk ute i samhället. Som den museipedagog jag är vill jag att Färgargården alltmer ska bli en källa för kunskap och inspiration för de hantverksintresserade som vill syssla med textilier och garner, sa Anders Lindkvist.