Kia är född och uppvuxen i Sverige, med föräldrar med rötter i Mellanöstern. Hederskulturen var stark i släkten och Kia begränsades redan som barn.
– Jag fick bara leka med barn som hade samma bakgrund som jag, inte svenskar eller andra nationaliteter. Hade jag pratat med fel barn kunde de slå mig när jag kom hem, berättar Kia, som i dag är 22 år.
I tonåren begränsades livsutrymmet på allvar.
– Jag fick inte gå ut själv, inte vara med på viss undervisning i skolan, som idrott och sex och samlevnad. Var jag några minuter sen hem blev jag utfrågad. De ville kontrollera allt jag gjorde.
Straffen var hårda.
– De kunde dra mig i håret, slå mig med skohorn eller brödkavel. Knuffa in mig i väggen så att jag slog i huvudet. En gång puttades jag nerför en trappa.
När Kia var 16 år träffade hon en svensk kille och blev kär. Men någon såg dem på stan och föräldrarna fick veta.
– De blev helt galna. Det var typ det värsta jag hade kunnat göra mot dem, berättar hon.
Föräldrarna ansåg att Kia hade dragit skam över familjen och förstört släktens heder.
Förtrycket och våldet skruvades upp ytterligare. Familjen kunde frysa ut henne i långa perioder och våldet eskalerade.
– Några gånger slog de så mycket att jag hamnade på sjukhus. Grannar ringde till polisen och jag ringde till polisen. Men polisen trodde att det var vanliga tonårsbråk. Så jag slutade att ringa.
Familjens lösning blev att hitta en man i hemlandet som Kia kunde gifta sig med. Till Kia sade föräldrarna att de skulle åka på semester.
– Men jag visste ju att det var något annat. De hade skämtat om att ”dör du där är det ingen som kommer att märka det”.
Mannen visade sig vara mer än dubbelt så gammal som den då 16-åriga Kia.
– Jag fick panik och försökte protestera, men samtidigt var jag rädd att om jag gör något så kommer de inte att låta mig komma tillbaka till Sverige.
Efter en religiös bröllopsceremoni tvingades Kia leva tillsammans med mannen innan familjen återvände till Sverige. Mannen skulle komma efter när Kia fyllt 18 år.
Men nu började Kia söka på nätet.
– Jag tänkte att om jag provar att googla på ”inte gifta sig” så kanske det finns andra som varit med om samma sak, berättar hon.
Hon hittade information från en frivilligorganisation som jobbar mot hedersrelaterat våld och förtryck, och tog kontakt.
– Fast jag inte skrev så mycket kändes det som att de förstod precis. Det var helt annorlunda jämfört med hur socialtjänsten och polisen bemött mig tidigare. Det var jätteskönt att de fattade.
När föräldrarna förstod att hon hade sökt hjälp så urartade våldet hemma. Föräldrarna jagade Kia med kniv – och hon flydde.
– Jag fruktade verkligen för mitt liv. Det var som att det blev helt svart för dem. Att det ändå inte fanns någon mening med någonting för dem. Jag skulle aldrig bli gift och de skulle skämmas ihjäl. Alla skulle prata.
Via en tjejjour slussades Kia till ett skyddat boende, där hon blev kvar i tre år.
Hon har aldrig träffat sina föräldrar igen.
Första året var tufft. Kia mådde stundtals mycket dåligt och tvivlade.
– I början ville jag åka hem igen. Fortfarande kan det när jag tänker på de bra stunderna kännas jättejobbigt. Men ett liv i frihet är mer värt.
I dag bor hon själv på hemlig ort någonstans i Sverige, hon studerar och jobbar. Hon fruktar fortfarande för sitt liv.
– Ja. Ibland om jag ser någon som påminner om dem får jag panik. Jag blir helt stel. Då tänker jag att om det var de på riktigt så skulle de kunna döda mig.
Enligt Kia var det ingen av samhällets instanser – skola, socialtjänst, polis – som förstod vad det var som hon utsattes för.
– Myndigheter förstår inte problematiken. Det finns en rädsla att bli kallad rasist. Men fler måste våga ta striden för att hjälpa tjejerna.
Kia är ett fingerat namn. (TT)