– Jag hatar ordet krigskorrespondent. Det andas ett slags förhärligande av uppdrag som är förknippade med stora risker. Jag har aldrig trivts med att vara i krigsområden och ogillar romantiseringen av det. Jag hatade det, varje gång tänkte jag att det var det sista kriget för mig, säger han hemma i sitt vardagsrum.
Ändå hamnade han “i skottlinjen” i närmast alla stora konflikter i modern tid. Han räknar upp några av de största konflikterna han upplevde från första parkett: Massakern på Himmelska fridens torg, Gulfkriget, Irakkriget, Mellanösternkonflikten och Bosnienkriget. Det senare utmynnade i boken ”Berättelsen om Srebrenica”.
Men för sju år sedan satte han stopp för all krigsrapportering.
– Jag fick en hjärtinfarkt och genomgick en bypassoperation. Jag blev akut medveten om hur skör kroppen är. Det fick mig att tänka över mitt liv. Då bestämde jag mig: Inga fler krig.
Numera är han kolumnist i Aftonbladet och har två kolumner i veckan. Ämnena kan inrikta sig på “allt mellan himmel och jord” men den röda tråden är intresset för politik och samhälle.
– Ett vanligt misstag av journalister är att ställa smarta frågor som visar att man är påläst och intelligent. Själv tror jag mer på enkla, raka och naiva frågor och på att lyssna på svaren. Det är inte konstigare än så, säger han.
Kadhammar har förärats med Publicistklubbens pris Guldpennan, stipendium av Svenska Akademien, Vilhelm Moberg-priset samt Stora Journalistpriset 2000.
– Det är kul att komma till nya platser och lära mig nytt. När man har varit journalist i flera decennier och upplevt så mycket, måste man försöka att bortse från sina erfarenheter och se saker med nya ögon. Det kan vara förklaringen till att jag inte känner minsta trötthet och tycker att det fortfarande är roligt att berätta.
Som litet barn drömde han såsom många andra om att bli lokförare eller sjökapten. Ett besök i pojkrummet hos mamma i Säffle häromåret väckte gamla minnen till liv.
– Jag hittade en mapp med artiklar om Jugoslavien och Hongkong. Det var skakande att se det för det var precis de länder jag senare skrev böcker om. Det visar att mitt intresse för journalistiken fanns redan i 15-årsåldern.
En betydligt mer skakande händelse inträffade i fjol då hans elvaårige son Viggo gick bort.
– Jag pratade med min fru inför den här intervjun och vi är överens om att jag inte kan prata om mitt liv utan att nämna Viggo, jag kan inte utesluta honom. Han är ständigt med oss. Det som ger kraft är att vi har kvar en familj. Man måste kämpa på.