Hon har alltid strävat efter att bli författare, "ända sedan jag var så här liten" säger Sara Lövestam och måttar upp ett barn i förskoleåldern. Vid 19 års ålder skickade hon in sitt första manus. Sedan blev det som för de flesta författare i början – refuseringar, nya försök, refuseringar igen. En tio år lång kamp, tills hon äntligen blev publicerad.
– Då när jag blev antagen, så var det som att jag måste visa vad jag går för nu. Nu måste jag fortsätta skriva böcker, jag får inte tappa den här chansen.
Sju böcker senare kan hon känna sig lugn. Sara Lövestam har blivit etablerad, erkänd och har hittat en läsekrets som låter henne leva på sitt författarskap. Detta utan att det går att knyta hennes skrivande till en enda genre.
Ny ungdomsbok"I havet finns så många stora fiskar" handlar om en femårig pojke som lever i en dysfunktionell missbruksfamilj. "Hjärta av jazz" och "Tillbaka till henne" är historiska romaner, där den senare berättar om folkskollärarinnan Signe som engagerar sig i rösträttskampen, och den förra om Alvar, en gammal man som var jazzmusiker på 1940-talet och som blir vän med en ung mobbad tjej i nutid.
Hon är just utkommen med ungdomsboken "Som eld", om två tjejer från olika samhällsklasser som träffas och blir kära på en skärgårdsö. Till hösten släpps nummer två i serien om privatdetektiven Kouplan – som också är papperslös flykting som håller sig undan polisen.
Huvudpersonerna är uppenbarligen vitt skilda i hennes böcker, och hon hämtar mycket av stoffet från sin omgivning. Kouplan, exempelvis, kom ur behovet av en hjälte, och hon sökte inspirationen i sitt arbete som SFI-lärare.
– Jag ser lite andra hjältar i mitt liv än vad jag ser representeras i litteraturen, säger Sara Lövestam. För mig är Kouplan inte alls en ovanlig person, utan jag har nog fler sådana personer i min närhet än vad jag har till exempel halvalkoholiserade kommissarier.
Tillåtande familjHon beskriver sig som en grubblare med ett stort behov av att få skapa. Det behöver inte vara något speciellt seriöst, "det kan vara att jag syr en klänning eller fotar en groda". Uppväxten i en tillåtande familj med stark gemenskap har satt sin prägel. Föräldrarna arbetade med internationellt arbete inom svenska kyrkan vilket tog dem till Afrika i omgångar. Familjen rörde sig i en progressiv del av kyrkan med tydliga humanistiska värderingar om att varje människa är värdefull.
– Jag tror att det är en bidragande orsak till att jag inte har så mycket skrivkramp och ångest som annars många författare verkar ha. När det inte går så bra så är det skönt att känna att jag är ändå värdefull, och det finns ingen annan som jag. Då får man lite kraft ur det. Och så tänker man, det här huvudet har ändå klarat många lustiga tankar. Det klarar av en till. (TT)