Ända sedan Raymond Björling var en liten har sången och scenen funnits i hans liv. Farfar Jussi satte standarden med sin tenorstämma av världsklass. I hans fotspår följde sedan Raymonds pappa Rolf Björling som hade stora framgångar under 1950-, 60-, och 70-talen.
Det var på hans resor, föreställningar och konserter som Raymond fick inblick i artistlivet. I början lockade det inte alls.
– Jag tyckte att det var ett lite halvtråkigt liv att harva runt i landet och fick ett motstånd mot den världen. Dessutom har jag alltid haft rock’n'roll-musiken i själen.
Men ju äldre Raymond blev desto starkare blev trycket hemifrån. När han var närmare tjugo år satte pappa Rolf hårt mot hårt och förklarade att om Raymond ville ha ekonomisk hjälp skulle han söka sig till operahögskolan.
– Det var så jag gled in på operasången och det kändes helt rätt då. Det var under Pavarottieran och jag hade planer på att bli världens främsta tenor.
I början såg det riktigt ljust ut. Raymond Björling tilldelades ett stipendium ur Konstnärsfonden som en av musikdramatiska skolans mest lovande elev.
Direkt efter studierna fick han jobb på "Phantom of the opera" där han stannade i fem år. Därefter var det dags för nästa musikal – "Kristina från Duvemåla".
Men ju längre tiden gick desto svårare blev det att få en plats på Operan. I slutet av 1990-talet började dessutom publiken svika och med dem resurserna.
Vilken betydelse har det haft att du är sonson till Jussi Björling?
– Många tror att det har varit bra, men om jag tittar tillbaka har det mer legat mig i fatet. I och för sig har det öppnat en del dörrar men det har också inneburit att man inte får låta som sig själv utan att man ska vara en Jussikopia. Då spelar det ingen roll hur bra man är.
I|stället för det fasta jobb på Operan som han en gång drömde om blev han frilansare på en ibland ganska krokig väg. Operaföreställningar har blandats med företagsevent, bröllops- och begravningsjobb. Men även extraknäck som tryckare, kock och caddy åt en proffsgolfande kusin i USA.
Nu jobbar han sedan en tid tillbaka på kafé hemma i Uppsala. Dessutom uppträder han ofta med The Cadillac Band vars repertoar består av en hel del Elvislåtar.
– Det är jätteroligt och jag sjunger bättre än någonsin, min röst har mognat. Ibland kan jag tänka att jag borde ha kört på mitt spår redan från början, sjungit rock’n'roll och inte hamnat i Björlingstuket.
Skaver det i dig att det aldrig blev den där stora operakarriären?
– Nej, det har jag släppt. Nu är man snart pensionär, jag har ett jobb jag trivs med och en underbar fästmö. Och det här livet har varit fantastiskt ändå. Jag har rest över hela världen och sjungit så jag ska inte klaga.
