Det var i slutet av 1980-talet. Två unga dj:s hade slagit sig samman och turnerade i folkparkerna under artistnamnet Rob’n’Raz. De spelade funk och hiphop – musik som aldrig hördes på svensk radio – och showade med sin scratchteknik bakom vinylspelarna.
Robert "Rob" Wåtz kom från mångkulturella Botkyrka utanför Stockholm och hade kompisar från olika världsdelar, vilket hade vidgat hans musikintresse. En lärare i sjunde klass introducerade honom för dj-tekniken och snart började Robert köra egna gig på ungdomsgårdar.
Nu hade han precis vunnit dj-SM, och placerat sig högt på en internationell dj-tävling inför ett fullsatt Royal Albert Hall. Men det gick trögt att frälsa folk med dansmusik i det svenska rockbältet. Det var långt till Englands och USA:s housescener, och fokparkspubliken förstod sig inte på det här med rap och scratching.
– Folk ville inte se någon dj, de ville se en artist eller en dansare, säger Robert Wåtz och skrattar.
Rob’n’Raz gjorde som andra dj:s, de remixade populära topplistelåtar, spelade in nya versioner med fetare trummor och beats, för att ha något att spela ute på klubbarna. Robert hade en hel del jobb på gayklubbar, där öppenheten för nya trender var större. Men dansmusik hördes aldrig i radio eller på tv, och de förstod snart att för att nå en större publik behövde de bredda sig; göra egna låtar och ta in en artist som frontfigur.
Så träffade de den 17-åriga sångerskan Leila K, ett möte som ledde till singeln "Got to get". Och resten är faktiskt ett stycke svensk musikhistoria. Låten slog över en natt och blev topp fem i England, etta i Tyskland och hamnade på Billboardlistan i USA. Något så ovanligt som en svensk danslåt på export, långt före Avicii och Swedish House Mafia, före Denniz Pop och Max Martin.
– Att vara dj var gatukultur då, som graffitti, breakdance – det var nytt, det var spännande och rebelliskt. Att det fick komma in i finrummet, där tror jag att vi spelade en liten roll faktiskt. Jag har sett gamla klipp, vi fick vara med i "Svepet" och sådana där vanliga svenneprogram som typ "Bingolotto" i dag.
Sedan dess har mycket hänt. Digitaliseringen, internet, Youtube och Spotify har revolutionerat både musikbranschen och folks lyssnande. Under tiden försvann också vinylskivorna, ett arbetsredskap för dåtidens dj. Nu ser Robert Wåtz hur intresset är på väg tillbaka för gamla analoga ljudbilder. Han ser det både hos sina egna tonårssöner, som båda gör musik, och på den unga publik som kommer på hans spelningar.
För dj:ar, det gör han fortfarande, i bästa retrostil, med skivspelare och ofta samma musik som han försökte locka folkparkspubliken med en gång i tiden. Och numera får han det unga dansgolvet med sig.
– Jag kan spela en 90-talslåt med Robin S., "Show me love", som de har hört Steve Angellos version av, men jag spelar originalet! Och sedan spelar jag någon ny skön houselåt. Det är så brett i dag, så jag älskar att lira. Och när vi kommer med vinylspelare och lirar retro så tycker de att det är skithäftigt. Vi är lite vinylambassadörer.