Skakig resa i offentligheten

Hans litterära grundidé är att gå på tvärs med allt. Utifrån sett verkar det som om han tillämpar i stort sett samma princip i livet. Det stormar gärna kring Ulf Lundell, oavsett om han vill det eller inte.

Som nu när han gett ut sin nya roman ”Visenterna” och där låtit huvudpersonen Frank Kornfeldt – som märk väl inte är Ulf Lundell, men mycket lik honom – säga om kulturskribenten Jens Liljestrand att han ”borde skjutit den djäveln”. Hur kommer det sig att han, som varit med så länge, och är så medveten om de mediala mekanismerna, inte undviker den sortens utfall?

– Blame it on Kornfeldt, säger jag. Du får prata med honom om det, säger Ulf Lundell, där han glad och avspänd sitter på sitt hotellrum i Göteborg.

Glimten i ögat är tydlig, men han sticker samtidigt inte under stäv med att verklighetens möte mellan Liljestrand och Lundell var precis så fientligt och misslyckat som det beskrivs i boken. Är det inte lite väl enkelt att skylla på Kornfeldt då?

– Jo, det är jättelätt och det funkar ju inte heller. Men jag kan alltid på något sätt komma undan med det ändå. Man skulle kunna säga, men vad fan, det är Frank Kornfeldt som säger det, jag skulle aldrig säga något sådant, jag går väl inte omkring och säger att jag ska skjuta folk. Men i romaner kan man göra så.

Den konstnärliga friheten är stor och Ulf Lundell har befunnit sig i det där oklara gränslandet mellan verklighet och fiktion många gånger förut. Det är en medveten metod som han i princip alltid har använt sig av.

– När ”Jack” kom ut så togs ju den som ren självbiografi och på den tiden när jag var ung så spädde jag till och med på det där. Jag gjorde till och med en samintervju med Kerstin Thorvall en gång, hon och jag var ju ”bekännelseförfattare” på den tiden, 1976. Det låg i luften då, det skulle vara straight ut utan filter. Men jag vet vad som är sant och inte sant i den precis som i alla mina böcker.

Varje människa består av en mängd pusselbitar – ”är sju, åtta olika personligheter”, som Ulf Lundell uttrycker det. Men om han i sina böcker själv kan välja vilka av sina karaktärsdrag han ska ge sina huvudpersoner och förstärka så är det betydligt svårare att påverka den mediala bilden. I offentligheten får en så kallad kändis en förutbestämd roll att spela, menar han.

Hur skulle du formulera din roll?

– I början tror jag att jag uppfattades som en kille som tog sig upp ur rännstenen och lyckades skriva en roman. Ett tag var jag nationalpoet och väldigt omhuldad och vaktparaden spelade ”Öppna landskap” och allt det där, det har varit en ganska bumpy ride.

Och nu?

– Och nu är jag nog mest en grinig, förbannad gubbjävel som borde ta och fylla 65, som jag gör i november då, och flytta någonstans och hålla käften, tror jag.

Gringubberollen i medierna, den som han så uppenbart inte är bekväm med, har Ulf Lundell funderat mycket över. Han vet också precis när han på allvar klev in i den: 1999 när hans ”har du alldeles kissat på dig”-brev till recensenten Karolina Ramqvist publicerades i ”Fittstim”-antologin.

– Jag känner mig inte sårad, jag är mest förbannad över att man håller på och kränger ut en vrångbild om och om igen. Det är kanske inte så mycket att göra åt det, för jag förstår att det där lilla brevet som skickades i väg, det var ett slags karaktärssjälvmord, det förändrade nog bilden av mig väldigt mycket.

Ångrar du dig?

– Jamen självklart, jag är medveten om det där som jag kallar för det Tourettska hjärnsläppsbrevet, det kan man ju ångra att man skickade i väg. Men jag har problem med impulsivitet.

Där kunde han ha avslutat sin mening. Men Ulf Lundell är knappast någon Desmond Tutu när det gäller förlåtelse.

– Det där brevet har valsat runt, men det är aldrig någon som har refererat hennes recension, fortsätter han.

– De säger att jag ger mig på kvinnors kön, men det var ingen som berättade att hon skrev att det enda man kunde använda min notbok till, det var att mina unga manliga fans skulle sitta och runka till den. Vem var det som gav sig på kön först, liksom?