Att ringa in det Carolina Falkholt gör är varken lätt eller självklart. Är det graffiti? Visst, influenserna syns tydligt och det är där hon har sina rötter. Men nu, när hennes verk hänger på Göteborgs konstmuseums väggar och är gjorda i alla tänkbara material, vad är det då?
Svaret är inte så viktigt. Inte för Carolina Falkholt. Hon gör sin grej. Oavsett om hon sprayar på en smutsig betongvägg i stadens utkanter eller inne på en etablerad konstinstitution.
- All min konst är uppbyggd av samma beståndsdelar, med samma metod. Finns det någon motsättning är den verbal, något som finns i diskursen om det hela, utanför mig, säger hon.
Ett måste att måla
Nästan hela hennes liv har handlat om konsten. Under uppväxten i Dalsland gillade hon två saker - att rida och att rita. Men när hästvärlden gjorde henne besviken bestämde hon sig för att ge konsten hela sin uppmärksamhet.
- Alla barn ritar, jag med. Men medan andra slutar har jag bara ökat, säger Carolina Falkholt.
Varifrån den starka drivkraften kommer har hon inte listat ut än, även om hon ofta funderar på det. Hon vet bara att det var ett måste, fortfarande är ett måste, att måla.
- Vad skulle jag ha gjort annars - ruttnat? säger hon.
Flytt till New York
Några konstskolor blev det dock inte tal om. Som tonåring rörde sig hennes tankar på det existentiella planet och hon sökte sig till en av antroposofernas skolor i Stockholm. Sedan stannade hon kvar i den svenska huvudstaden och kastade sig rakt in på graffitiscenens, enligt henne, alltför tuffa klimat under 1990-talet.
- Oj, vilka hårda smällar man fick ta. Det gällde att snabbt hitta ett eget uttryck. Att vara tjej i den miljön var inte lätt, säger hon.
Lösningen blev en flytt till New York, där hon stannade i fyra år.
- I New York var alla mer välkomnande, säger hon.
Från utskällt till folkkärt
I dag är hon tillbaka där allt började, i födelsestaden Göteborg. Här har hon bosatt sig för att skapa en stabil tillvaro åt sin numera 8-åriga dotter.
Med graffitin som metod har hon jobbat med olika utvecklingsprojekt för barn och unga. Något som har varit en nödvändig, social anpassning till livet som förälder. Men samtidigt brinner hon för att föra ut graffitin ur vad hon kallar "en skuggvärld".
- Som graffitikonstnär blir du omyndigförklarad. Det finns många fantastiska konstnärer som ingen känner till bara för att de är just graffitikonstnärer.
Förra sommaren var hon projektledare för uppmärksammade konstprojektet, Graffiti Mariestad. Uppdraget bestod i att tillsammans med hundratals andra skapa ett av världens största graffitiverk på samhällets 35 meter höga silo.
Men trots att silon skulle rivas kort därefter blev projektet först ifrågasatt och utskällt.
- Ordet graffiti gör många rädda. Att ta över en plats i det offentliga rummet gränsar till övergrepp. Inte alla på platsen har bett om det, säger hon.
Men när projektet led mot sitt slut hade det enorma konstverket blivit folkkärt.
- Ja, det vände och processen i Mariestad fortsätter. Graffitiscenen utvecklas. Rester av den rivna silon har dessutom blivit en skulptur i staden.
Samarbetar med Nug
På sommarens utställning på Göteborgs konstmuseum finns bland de olika verken i alla tänkbara material, färger och former, även några som påminner om tiden i Mariestad. Tillsammans med konstnären och nära samarbetspartnern Magnus Gustafsson, känd som Nug, hittade Carolina Falkholt silons arkitektritningar som har fått bli underlag för nya konstverk.
- Nu får vi måla på de här i stället för silon. Jag trivs jättebra med att få ställa ut på konstmuseum och bara fokusera på min egen konst.