Värdet av handens arbete

På ena sidan: Ett vitt standardkök. På den andra: Johan Strandahls kopia. Så blir rummet när utställningen öppnar i juni. Nu putsar konstnären bort fogmassa från kakelväggen och rummet är fyllt av inpackade köksföremål. Johan har gjort alltihopa själv inklusive spis, diskho, bestick.. ja, ner till minsta gångjärn.

– Jag har gjutit gångjärnen i brons. Det var nog bland det svåraste. Jag misslyckades flera gånger, men jag är ganska envis.

Det han säger låter som en underdrift. Johan Strandahl framstår som närmast manisk med sitt kök. I sin genuina önskan att blicka bakom tingen, driver han envetet på mot de yttersta konsekvenserna av produktionskedjan.

– Jag vill få folk att fundera kring frågeställningar om att köpa och slänga saker. Men det här är också en kritik mot min egen romantiserande gör-det-själv-bild. Det är lätt att tänka saker, men det kräver rätt mycket att genomföra. Ska man göra något till bra standard, då är det ingen lek.

– Jag trodde att jag kunde snickra. Men jag ville göra det från början, åka ut och såga ner ett träd. Låta det torka i åtta månader. Ska man ta med i tidsberäkningen att trädet hade växt i trettio år? Börjar man rota i det hisnar perspektiven.

Installationen har ursprung i Strandahls tidigare verk Ett till tvåtusentvåhundratjugofyra. Idén fick han efter att han köpt en borrmaskin på Rusta för 74,50 kr.

– Jag funderade över hur det kunde vara så billigt och gav mig själv i uppgift att göra en egen borrmaskin för att undersöka om jag kunde, vad kostnaden blev och hur lång tid det skulle ta.

Det tog ett par månader och kostnaden landade på 167 000 kr.

Arbetet bakom "Kök" har dokumenterats i bilder. Totalt 950 fotografier ställs ut och visar t ex hur trägrenar mals, pressas till spån och gjuts i en form till skåpslucka. I omständigheten uppstår en kritik mot vår materiella omvärld, med konsumtionshjul av utbytbara prylar. Strandahl vill få oss att stanna upp och fundera över arbetets värde och produktionsprocesser.

– Man vet inte längre hur saker man omger sig med blir till. Det är som en ny värld har öppnas. Jag har fått en annan relation till tingen i mitt eget kök. Jag rekommenderar varmt att prova att försöka göra något objekt hemma. Då faller saker på plats.

Konstmuseets utställning är en del av temaåret "Skönhet för alla", som uppmärksammar Ellen Keys idéer om skönhet, inredning och konsthantverk. Lillevi Hultman kommenterar Keys bestämda idéer om vad som är vackert och fult, och hennes åsikt att kvinnor inte skulle ödsla tid på att pynta hemmet med små, fula, handgjorda saker.

– Då kunde det vara bättre att kvinnan sov, tyckte hon, säger Linköpingskonstnären.

Därför står sängen där, överdådigt broderad och smyckad med nästan groteskt uppförstorade mönster från en gammal bonad. Kudden har broderats med den dubbeltydiga texten: ”Det behöver inte märkas”.

Temat fortsätter på väggen i en parafras på bonad, där Lillevi Hultman brottas med Key genom att leka och frossa i bonadens färger och former.

Men nu är Lillevi Hultman fullt upptagen med att hänga textilserien ”Katedraler”. Mönsterbroderier och virkade grytlappar har fogats samman. De anspelar på katedralernas planritning, och knyter an till Ellen Keys intresse i religion.

Bonaderna har även inslag av figurer som lyfter skivstång och hantlar. Människokroppen ses ibland som en katedral som ska skötas om, påminner Lillevi Hultman. Andra bildelement för tankarna till Fia-spel.

– Livet är ju ett spel, konsterar konstnären.

Utställningen öppnar när Konstmuseet åter slår upp sina portar efter renoveringen den 6 juni.