Sara Lövestam har gett ut fyra romaner på Piratförlaget. Jag läste hennes debutroman "Udda" som kom ut 2009. Språket i den boken hade en sådan karaktär och dragningskraft att det var svårt att sluta vända blad. Nu har jag läst Lövestams fackbok Grejen med verb. Och inser att det kanske inte var så konstigt att språket i hennes roman liksom fångade in mig. Sara Lövestam älskar nämligen grammatik. Vilket för en författare av hennes skönlitterära kaliber lägger grunden för ett fängslande språk.
Kärleken till grammatiken lyser på varenda en av de 157 sidorna i Sara Lövestams bok om verben. Det är dock ingen enkel och okomplicerad kärlek som erbjuds läsaren. Redan på sidan 15 kastas allt över ända. Ramsan "Verb är saker som man gör. Till exempel tutar kör" minns kanske någon från en avlägsen skoltid? Glöm den. "Att verb är saker som man gör är bara en av alla halvsanningar man får lära sig innan man förstår att världen är komplex", skriver Sara Lövestam. Vilket hon sedan i stundom rasande takt och med mycket humor visar på i resten av boken. Att världen och grammatiken är komplex alltså.
Under läsningen av Grejen med verb tvingas jag med ojämna mellanrum att stanna upp och lägga boken åt sidan för att lindra yrseln och för att försöka rekapitulera det jag precis har läst. Vänta nu; vilka var de "anrika starka verben" i konjugation 4? Varför var det rimligt att visa hjälpverben mer solidaritet?
Sara Lövestam har en munter och radikal undertext i sin bok. Verb av olika sorter liknas med "adel som förlorat sina privilegier" eller med "Stockholmare med förstahandskontrakt i innerstan".
Vågar du bli lite yr för att bli lite klokare? Läs då den här boken.