Ingvar Carlsson är en människa som i mina ögon personifierar klassisk socialdemokrati. Född i ett fattigt arbetarhem 1934. Träder på allvar in i politiken som SSU-ordförande under rekordårens 1960-tal. Efter decennier av segt slit i regeringskansliet ställer han av pliktkänsla upp när Olof Palme mördas och partiet snabbt behöver en ny ledare och statsminister. När han som 80-åring skriver boken ”Lärdomar” så ser han till att partitidningen Aktuellt i politiken kan sätta rubriker om Carlssons kritik mot ”nyliberalismen”.
Ingvar Carlsson skulle kort sagt aldrig ge ut en bok under ett valår som på något sätt skulle kunna ge ammunition till motståndarsidan.
”Lärdomar” är dock mycket mer än en valbroschyr för socialdemokratin. I förordet skriver Ingvar Carlsson att ”inget skulle göra mig gladare än om mina erfarenheter kunde vara till någon vägledning (--) för unga politiskt intresserade människor.”
Det är inte omöjligt att Carlsson kan bli glad. På de knappt 180 sidorna som han tar i anspråk finns mängder av politisk och mänsklig kunskap. Det som gör störst intryck på mig är Ingvar Carlssons öppna sinnelag. I ett kapitel beskriver han hur döttrarnas till en början slumpmässiga engagemang i Metodistkyrkan får honom att nyansera sin ideologiskt nedärvda misstänksamhet mot religion. ”Jag upplever en glädje och idealism som smittar av sig”, skriver Carlsson.
Ingvar Carlsson bjuder även på erfarenheter av politikens vardag och hantverk som jag tror kan fungera som vägledande litteratur för yngre politiker. Han ger till exempel en lång, personlig och sammansatt beskrivning av de problem han fick att hantera i efterdyningarna av mordet på Palme. Dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon tvingas avgå för sin handläggning av Ebbe Carlsson affären. Ingvar Carlsson lovar offentligt att hon ska få återkomma i regeringen. Detta löfte infrias aldrig. Ingvar Carlssons öppenhjärtliga beskrivning av denna politiskt och personligt plågsamma process innehåller stora doser av självkritiska ledarskapskunskaper.
Det politiska innehållet i Carlssons bok är av standardform: Reinfeldt och Borg är förklädda nyliberaler. Klyftorna ökar. Barn far illa. S borde ha vunnit de val man förlorade. Dessa passager bör dock inte stöta bort läsare utanför S-kretsarna.
Bokens styrka är Carlssons personliga betraktelser om det politiska ledarskapets villkor. Här finns många lärdomar att hämta.