Anders och Jens var sex och fem år gamla 1968 när deras pappa – den legendariske jazzpianisten Jan Johansson – tragiskt omkom i en bilkrasch, bara 37 år gammal. Karriären hade egentligen bara hade börjat, men ändå hann Jan Johanssons kompositioner ge honom en självklar plats i svensk musikhistoria. Inte minst med bidrog skivan ”Jazz på svenska” – där jazztolkningarna av folkmusik för alltid satt toner på ursvenskt vemod.
De båda sönerna blev musiker som pappa Jan Johansson, men de drogs till musik med hårdare tongångar. Trummisen Anders har firat framgångar med Hammerfall och Jens spelar keyboard med finska Stratovarius. De har också spelat med Dio, Ritchie Blackmores Rainbow och i Yngwie Malmsteens Rising Force.
Fast att de hamnade i hårdrocksgenrer som heavy metal och power metal var mest en slump, om man får tro Anders Johansson.
– Det var mest tillfälligheter. När vi var unga var det mer poppis att spela hårdrock, man kom med i ett band, så ett annat. Det ena ledde till det andra, säger han.
Hur var det att växa upp i skuggan av sin fars musikgärning?
– När jag var liten tyckte jag att det var jobbigt eftersom han dog så tidigt. Man ville inte bli påmind om det hela tiden. Alla fick en viss blick när de tittade och tyckte nästan synd om en, särskilt när man var liten pojke. Det hatade jag, säger Anders.
– När man blev äldre och började spela kunde man få höra: ”Eh, ni spelar ju inte som er pappa gjorde”. Men vi stack till USA ganska tidigt. Det var ganska skönt att få stå helt på egna ben. Men Johansson är ett vanligt namn. Det har inte skadat oss, men inte gett några fördelar heller.
Egentligen känner sig Anders Johansson musikaliskt hemma, men samtidigt lite främmande, både i jazz och hårdrock eftersom han har fötterna i båda musikkulturerna.
– När jag spelar med jazzband tycker de att jag är en vedhuggare som slår hårt och är stökig. Och när man spelar med rena powermetalband så tycker de att jag improviserar för mycket och är för flytande. Det blir ju lätt så när man är lite av alltihopa.
– Jag har svårt för att bara upprepa samma grej och spela exakt. Även när jag spelade med Hammerfall kunde jag tycka att det var tråkigt och ville variera mig. Det fick vi kommentarer om: ”Varför spelar inte trummisen exakt som på skivan?”. Men då kan man ju lika gärna spela upp en CD.
Det var när Jan Johansson skulle ha fyllt 80 år som Anders och Jens Johansson fick frågan av TV 4 att göra en hyllning till sin pappa. De bestämde sig för att prova – och nu, fem år senare, gör de fortfarande jazzkonserter ihop emellanåt. För Anders innebar det att han lärde sig att spela kontrabas och lillebror Jens fick axla pappas roll vid pianot.
– Jag är ingen virtuos på ståbas, men i den här musiken gör det inte så mycket. Den är väldigt stillsam och sparsmakad. Det är Jens som får försöka komma upp i samma nivå som pappa.
Att göra de lågmälda och lyhörda konserthyllningarna – och möta en konsertpublik som var en helt annan än på metalspelningarna – var väldigt ovant till en början.
– I början kändes det inte alls bekvämt, man hörde minsta sked som lades ner på ett kaffefat. Det var nästan jobbigt, säger Anders.
– Men allt det där har släppt, och nu känns det mer självklart och stabilt. Jag tror att Jens också tyckte att det var jobbigt i början, eftersom mycket hängde på honom, men nu har han verkligen blommat ut.
Hur har konserterna mottagits?
– I publiken sitter folk ofta och blundar. Det känns ju lite ovanligt. Jag insåg att kanske trettio procent satt och grät. Men det var nog ett bra betyg. De nordiska dur- och moll-växlingarna går in i märgen. Det är ju ett urval av den bästa folkmusik som funnits i flera hundra år.
Johansson Jazz spelar i Kulturhusets stora salong fredag den 4 november. Bröderna framför då några av sin pappas mest älskade låtar som exempelvis "Visa från Utanmyra" och "Gånglåt från Älvdalen". Men att de har etsat sig in i den svenska folksjälen kan vara besvärligt emellanåt.
– Ibland har folk kommit fram och påpekat att vi ”spelade fel här och där”. Men jazz är improvisation kring ett tema och vår pappa hade inte gillat om vi bara hade kopierat och lärt oss allt utantill. Det känner jag mig rätt säker på.