I mer än 20 år har Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest uppskattade utrikeskorrespondenter. Hon har också varit en av de mer kontroversiella, och anklagats för partiskhet när hon med stort personligt engagemang rapporterat från Mellanösterns oroshärdar.
Som när hon föll i gråt när hon intervjuade en kylig egyptisk diplomat om de syriska flyktingarnas lidande – en händelse som hon suckar lite över när den kommer på tal i Peå Holmquists och Suzanne Khardalians dokumentär.
Det var ju de syriska flyktingarna som hon ville att det skulle pratas om, inte Cecilia Uddéns tårar.
Holmquist och Khardalian har följt Kairokorrespondenten under de senaste årens politiska turbulens i Egypten. Vi är med henne på gatan, där hon orädd plöjer in i folksamlingar och ställer frågor, men också i hemmet med make och barn, och på sommarsemester på Öland.
Filmarna är flugor på vägen i klassisk cinéma vérité-stil – här finns ingen förklarande berättarröst eller några informativa avsnitt om Uddéns barndom eller Egypten historia.
Filmen tecknar en bild av en både varm och ganska kärv människa, med en oerhörd auktoritet. Hon drar sig inte för att referera till sina chefer som idioter, och har svårt för att njuta av ledigheterna hemma i Sverige (”man är alltid orolig att sommarvikarierna ska vara bättre än man själv”).
Finast är scenerna med de nästan vuxna sönerna, där finns en kärlek som motsäger alla schabloner om självupptagna krigskorrespondenter.
Tyvärr är Holmquist och Khardalian lite för förtjusta i att visa på kontrasterna i Uddéns liv. Det blir en smula övertydligt med alla hopp mellan luciakalas och demonstrationer, halvtråkigt stugliv och religionskrig. Formmässigt är filmen inte särskilt intressant. Det är däremot Cecilia Uddén – alldeles vansinnigt intressant. (TT)