När jag såg den här filmen på en förhandsvisning fick jag uppleva den största tårorkester jag någonsin varit med om på bio. Förr eller senare exploderar jag lyckas trycka på alla knappar hos sin målgrupp. Det är inte enbart en grandios kärlekshistoria utan också en berättelse om två tonåringar som träffas på stödgruppen för cancerpatienter. Hazel Grace Lancaster är är inte typen som ägnar sig åt inspirerande citat eller försök att se något positivt i tillvaron. Augustus Waters ansikte lyser av livsglädje. Han har haft skelettcancer och förlorat ett ben. Det avskräcker inte honom från att leva livet till fullo. Filmatiseringen är inte den sorgligaste som har gjorts. En lättsam ton håller tillbaka de starkaste, värsta känslorna. Det räcker bara att gå tillbaka till februari i år för att hitta en annan ungdomsfilm som producerade tårar hos publiken, "Boktjuven".
I början är Hazel berättarrösten som sätter ramarna för denna historia. Hon indikerar att det här inte är en vanlig berättelse om cancer. Tyvärr är det precis vad filmen sedan utvecklar sig till. Stora gester, charmiga egenheter, städat yttre förutom i enstaka scener. Om "Förr eller senare exploderar jag" brister på den punkten så lyfter filmen på grund av rollsättningen. Shailene Woodley är tillbaka i fin form från "The Descendants efter en okej insats i Divergent. Hon varken över- eller underspelar sin Hazel. Ansel Elgort tar fram sin obestridbara utstrålning. Fastän han saknar Woodleys bredd som skådespelare är han helt rätt som stojande charmören som vägrar låta sig dras ner av tragedin livet serverat honom.