”Den korkade stockholmaren” är en tacksam stereotyp på film. Biobesökare över hela landet kan finna gemenskap i uppfattningen om att människor som bor i huvudstaden är ytliga, inkrökta och oförskämda mot alla som bor utanför tullarna.
Sanningen är förstås att de flesta som bor i Stockholm är uppvuxna någon annanstans och att de är som folk är mest – ömsom dumma, ömsom snälla.
Några sådana nyanser finns dock inte att finna hos Nadja, huvudperson i den romantiska komedin ”Glada hälsningar från Missångerträsk”. Hon är fördomsfull, förvirrad och helt främmande inför konceptet ”kläder efter väder”.
Martina Haag spelar huvudrollen i filmatiseringen av hennes roman på temat barnlöshet. Nadja är 44 år och singel, och väntar på att få adoptera ett barn från Kina. Men så ändras plötsligt reglerna så att bara gifta par får adoptera, och Nadja får 30 dagar på sig att skaka fram en äkta man innan drömmen om ett barn krossas för gott.
Men i Stockholm finns inga lämpliga män. I stället åker Nadja till Missångerträsk, den lilla byn i Norrbotten där hennes syster bor med man och barn. Hon lovar att se efter systerns rullstolsburne svärfar (en skönt sur Bert-Åke Varg) och tussas i gengäld ihop med den deppige renskötaren Jocke. Han – liksom hela biopubliken – tycker att hon är en fjompig storstadsbrutta. Men kärlek uppstår så klart till slut.
”Glada hälsningar från Missångerträsk” lyckas med konststycket att vara både osannolik och småtråkig. Med fåniga replikväxlingar och papperstunna rollfigurer sjabblar filmen helt bort Martina Haags och Ola Rapaces naturliga charm – med undantag för en ganska rar kärleksscen i en spartansk fjällstuga. Slutscenens renodlade buskis (tänk ”Ett päron till farsa” på Skansen) utgör dock den definitiva dödsstöten. (TT)