När mästaren Christian Dior dör får hans adept, blott 21-åriga underbarnet Yves Saint Laurent, ta över som chefsdesigner på modehuset Dior. Det blir början på en mångsidig karriär inom både haute couture och prt-à-porter, som resulterade i ett eget världsberömt modehus.
Historien om den yrkesmässigt begåvade men i det vanliga livet mycket känsliga och vilsna geniet är mycket elegant berättad.
Hela 77 vintage-plagg lånades ut till produktionen och kläderna bjuder på härligt ögongodis. Det var genom sina inflytelserika kollektioner YSL uttryckte sig och tolkade sin samtid. Det är väldigt kul att se experimenten med det androgyna 1970-talsmodet och de klassiska Mondrian-klänningarna med sina grafiska 1960-talsmönster.
Den franska stjärnan Pierre Niny i titelrollen är dock den största tillgången. Han är inte bara porträttlik, han plockar med finess fram den stele ynglingen och den fragila konstnären och hittar också till Saint Laurents inte så trevliga sidor. När Yves upptäcker droger och skumma sexklubbar får filmen verkligen liv, det är befriande att han blir nedplockad från piedestalen samtidigt som det är sorgligt att konstatera att kreativ genialitet så ofta tycks gå hand i hand med destruktivitet och totalt gränslöshet.
Tyvärr lider filmen av en lite småseg redovisningsplikt i sin iver att täcka hela Yves Saint Laurents liv. Det är alltid ett misstag i biografiska dramer. Kärleken mellan Yves och hans partner, i både livet och affärerna, Pierre Bergé är det som knyter ihop historien. Det är i samspelet mellan dem som man får en riktig förståelse för vem designern var och där hade filmen gott kunnat grotta ner sig ännu mer. Trots det blir "Yves Saint Laurent" ett sevärt drama som kämpar fram några insikter över Wikipedia-nivå och rent hantverksmässigt överträffar det mesta vi kanske är vana att se i genren.