Inför den första filmen om de två sköna snubbarna Steve Coogan och Rob Brydon tänkte jag bistert på om det verkligen kändes helt nödvändigt att se ännu en film om två krisande medelålders män på bilsemester.
Men ”The trip” (2010), där de två spelar fiktiva versioner av sig själva, var faktiskt himla rolig i all sin skröplighet och bjöd på det årets festligaste filmscen – när de två komikerna försökte bräcka varandra i att imitera Michael Caine.
Filmen, som var en kortad version av en hyllad BBC-serie, blev en succé och nu upprepas tidsenligt konceptet i en uppföljare, även den i regi av Michael Winterbottom.
Det har gått några år, Steve och Rob driver fortfarande sin vänskap framåt genom lågmäld rivalitet och distanserat käbbel. Deras interna maktbalans har skiftat något och det är tydligt att de där komiska rutinerna, som de kan göra i sömnen, också har åldrats en smula.
Återigen är det tidningen Observer, tydligen helt befriad från sparbeting, som skickar ut den milt dysfunktionella duon för att recensera finkrogar. Denna gång i Italien, vilket betyder massor av rykande färsk pasta och mer eller mindre improviserat snicksnack om livet.
Samma fråga som inför den första filmen infinner sig så klart. Känns detta verkligen helt nödvändigt? Nej, lika lite som man egentligen behöver snabba kolhydrater. Och det är nog alla inblandade medvetna om.
Steve och Rob värmer till och med upp med ett metaförsvarstal om ”Gudfadern 2”.
Å andra sidan är ju kolhydrater så gott och eftersom här bjuds på ungefär samma aptitliga anrättning en gång till behöver ingen som njöt sist bli besviken. Är man sugen på mer manligt krisande och fantastisk matlagningskonst, fast i en uppdaterad megamysig omgivning med Byron-citat och doft av solsken och basilika finns det ingen anledning att tveka. Och precis som sist blir Michael Caine-imitationerna den stora höjdpunkten.