Cruise spelar med brett register en feg PR-officer, som tvingas kriga mot rymdens bläckfiskar. Han är förvirrad, skräckslagen, läraktig, lite förälskad, och med allt större förmåga att handla aktivt och ta ansvar för en helt ny livssituation. Den innebär att han tvingas leva sin sista dag i livet om och om igen. För varje dag blir han bättre som människa, och bättre på att bekämpa monstren. De kan starta om tiden och har alltså ett övertag mot människorna. Ett drama om utveckling, mognad, pånyttfödelse, i krigs- och science fiction-filmens lättfattliga form. Men med rötter i Havets hjältar, En spökhistoria vid juletid och Borges novell om trädgården med många gångar som står för livets valmöjligheter. Ett upplägg som redan varierats i Source Code (2011) och Måndag hela veckan (1993).
Lättfattligt mönster, jo – men filmens snabba flöde av upprepning, variation, lärdom och ny krigslist ger åtminstone ytlig komplikation och omväxling, och lite originell spänning, åt ännu en historia om världarnas krig och riddaren i drakens håla. Vi vet att hjälten klarar sig, fast han mot sig har egna brister och en svårbegriplig situation, där det finns ledtrådar till lösningen.
Hans lärarinna är en elitsoldat som han själv använt i propaganda. Rollen är aldrig softat romantisk, och det är heller inte Emily Blunt i sitt hårdkokta spel.
Rustningen med raketvapen beskrevs redan i Robert A. Heinleins roman Stjärnsoldat (1957), filmad som Starship Troopers (1997), där det finns stridsscener som Liman kopierat mer eller mindre direkt.