Mycket har hänt sedan den första filmen i "Draktränaren"-trilogin kom ut 2010. I uppföljaren, som utspelar sig fem år senare, har vikingen Hicke vuxit till sig ordentligt.
Folket på Dräggö som tidigare fruktade drakar mer än allt annat behandlar nu dessa som bästa tänkbara husdjur. Allt tack vare Hicke som tillsammans med sin unika drake Tandlös utgör en oskiljaktig superduo. De lyckades bevisa att drakar och människor fungerar perfekt ihop, allt som behövs är lite kärlek.
Med andra ord hyllas Hicke nästan mer än vad självaste "Mother of dragons"-Khaleesi gör i "Game of thrones". Trots det drivs han av en ständig nyfikenhet som tar honom till avlägsna platser i världen. Under ett av sina äventyr hittar de en hemlig isgrotta där det bor hundratals vilda drakar. Hicke möter den onde Drago som har en helt annan idé om hur drakarna ska styras. Det hela utvecklar sig till en strid för att bevara freden, samtidigt som Hicke träffar någon som han saknat hela sitt liv.
När världen blir större så blir även miljöerna det. Det är en mäkta snygg film det här. "Draktränaren 2" är dessutom oväntat sorglig och överraskande emotionell. Under en särskild scen tårades mina ögon rejält, men värre var det för några av barnen i biosalongen som började stortjuta. Den här fortsättningen riktar sig nog till en äldre publik än vad den första filmen gör. Smart, eftersom den gamla publiken är äldre nu. Det har ju trots allt gått fyra år mellan släppen.
Den sockersöta draken Tandlös lockar till flera skratt, men det hade behövts fler roliga inslag i den här mörkare historien mellan gott och ont. Nu går det i stället lite väl lång tid mellan skratten. 3D-effekterna är rätt snygga men, som så ofta, har inte alla dess möjligheter utnyttjats.
Det märks att filmen är väl genomarbetad. Men fyra år är en lite väl lång väntan för den här typen av uppföljare. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge tills vi får se hur det hela slutar i den tredje och sista filmen. (TT)