Judiska Maria Altmanns syster går bort. När hon städar systerns hem upptäcker hon papper som indikerar att en välkänd tavla i deras hemland, Österrike, tillhör deras familj.
Nazisterna stal den under andra världskriget och nu finns målningen på ett museum i forna hemlandet. Maria tar kontakt med en familjevän som arbetar som advokat, Randy Shoenberg.
”Kvinnan i guld” var namnet på Gustav Klimts välkända tavla som egentligen hette ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I”. Simon Curtis berättar historien om hur hennes ättlingar i USA stämde Österrike för att få tillbaka målningen.
”Kvinnan i guld” innehåller alla de ingredienser som en klassisk Hollywood-film brukar ha. Lätt sentimental, lite spännande, karaktärerna håller inspirerande tal och i centrum står en häftig karaktär som går mot strömmen.
Däremot saknar filmen det där lilla extra, det som skulle tagit den från bra till fantastisk. Manuset är inte tillräckligt genomarbetat.
Tillbakablickarna från krigsåren är välgjorda men de är inte särskilt strukturerade. Daniel Brühls karaktär har urvattnats, Hubertus Czernin spelade större roll i rättsliga fallet än filmen ger sken av. Så liten är hans inverkan att man nästan undrar varför han finns med överhuvudtaget. Stundtals känns filmen som en svagare kopia av ”Philomena”, fast den berör inte lika starkt.
Trots en mycket intressant, sann historia bakom kommer ”Kvinnan i guld” inte att bli långvarig i minnet. Men i sommarfilmernas öken där kvalitet är som vatten lyckas den ändå vara några timmars regn.