Cassie är en vanlig tonåring som går på high school i Ohio. Hon festar med sina kompisar, spanar på sötnosen Ben och har en gullig lillebror. Tyvärr blir jorden invaderad av en mystisk flotta av utomjordingar som gör sitt bästa för att ta död på mänskligheten. En förödande elektromagnetisk chock följs av en global tsunamiattack och sedan sprids en luftburen influensa. De som har överlevt så långt blir därefter jagade av utomjordingar som antagit mänsklig form. Cassie utrustar sig med ett maskingevär och bestämmer sig för att hitta sin lillebror, som hon kommit ifrån när han blev evakuerad av militären från ett temporärt flyktingläger i skogen.
Historien bygger på Rick Yanceys populära romantrilogi (den sista delen kommer senare i år). Förmodligen kan de som har läst förlagan fylla i det som filmpubliken saknar. För efter en lovande och tät inledning, där utomjordingarnas fyra första attackvågorna rullar in över den arma mänskligheten, börjar regissören J Blakeson trampa vatten och bjuder på manusklumpigheter som faktiskt inte duger i det här numera välfyllda och ofta kvalitativa segmentet.
Det största problemet är att Cassie aldrig får någon riktig personlighet, även om Chloë Grace Moretz jobbar hårt för att vi ska bry oss om henne. Jämfört med den mycket mer spännande goth-tjejen Ringer, som dyker upp hos militären, framstår Cassie mest som mesig. Och när hon inleder en romans med den mystiske och overkligt tvålfagre Evan Walker, som hittar henne skjuten i benet och tar hand om henne, framförs skämskuddedialog på en nivå som inte setts sedan ”Twilights” sämsta dagar.
Med den oslagbara Katniss farväl färskt i minnet och med nästa ”Divergent”-uppföljare på gång blir det svårt att hävda sig i mängden för ”The 5th way”, som dock säkerligen får ett par uppföljare på sig att övertyga. (TT)
Miranda Sigander