Londonbon Harper sätter sig i sin lilla blå bil och kör i fyra timmar tills hon kommer fram till en idyllisk liten by på den engelska landsbygden. Där vill hon försöka läka efter ett svårt trauma, och hon hoppas att två air b'n'b-veckor i ett stort vackert hus ska hjälpa henne med det.
Men vistelsen blir, för att underdriva, inte vad hon tänkt sig. Det som skulle bli hennes läkning blir i stället en gruvsam uppgörelse med det förflutna, och kanske framförallt med vad män är kapabla till att göra mot kvinnor.
Först och främst är Alex Garlands ("Ex machina", "Devs") nya film en visuell fullträff. De lantliga miljöerna är hisnande vackra och filmens första del är en orgie i lummig, vacker vårmiljö. När Harper, förträffligt spelad av Jessie Buckley, tar en lång promenad i skogarna är det långt mycket roligare än det låter – den långa sekvensen där hon tar in naturen är inget mindre än hänförande.
Det är också i slutet av den scenen som obehaget sätter in på allvar. En okänd man i slutet av en lång, mörk tunnel och en tyst, naken manlig förföljare sätter tonen för de fasor som väntar henne i resten av filmen. Fasorna består uteslutande av män, åtta olika män för att vara exakt, och alla spelas av en och samma skådespelare: Rory Kinnear. Det är en bedrift som hade kunnat landa i buskis, men han lyckas få samtliga rollfigurer att kännas fruktansvärt obehagliga och trovärdiga i all sin absurditet.
Sammantaget är "Men" en snygg och obehaglig skräckfilm. Den lyckas balansera "jump scares" och hjärtklappningseffekter med mer sugande, suggestivt obehag. Filmens andra del accelererar i en mer David Cronenberg- och Julia Ducournau-liknande "body horror"-orgie som förtar tjusningen en aning, men i de slafsiga detaljerna finns å andra sidan ett stort symbolvärde. Och framförallt är detta en film om en kvinna som försöker hantera sin känsla av skuld efter ett trauma, men som om och om igen utsätts för stora och små övergrepp av män – på det alltför aktuella temat: en kvinnas rädslor och manligt våld.