Det blir inget med det.
Tvärtom, vilket gör detta till en mycket fascinerande film, även om det blir på ett annat sätt än vad regissören kanske hade hoppats på från början.
I stället för traditionella ”talking heads”-intervjuer med berörda parter, får Rumsfeld prata själv och han tittar rakt in i kameran. Han berättar om sina år som påläggskalv hos Nixon och Ford och hur han blir parhäst med Bush. Och som han pratar.
Det här är inte bara en fest för alla fans av amerikansk toppolitik, det är även en femetta för intresserade av semantik. Och retorik. För det handlar mycket om ord. Vilka som används och vilken betydelse de har – och får – i nya sammanhang. Här är en höjdpunkt (om kriget mot terrorismen): ”There are known knowns; there are things we know that we know. There are known unknowns; that is to say, there are things that we now know we don’t know. But there are also unknown unknowns – there are things we do not know we don’t know.” Eh, ok.
Regissören Errol Morris leker också visuellt med just ord. De dyker upp som utdrag ur ordböcker och samlas upp som i ett oändligt hav.
Även om man kan hävda att hans ambition att ställa Rumsfeld till svars går om intet uppstår något helt annat. Och kanske är det där andra på något plan mer intressant. Teflonpannetaktiken som överlevnadsmekanism blir tydlig. Filmmusiken, av Danny Elfman, och den suggestiva stämningen som växer stadigt, gör ”The unknown known” minst lika rafflande som ett avsnitt av ”House of cards”. (TT)