Dystopisk framtid. Det mesta av världen är försvunnen. Beatrice (Shailene Woodley) bor med sin familj i en stad som är hårt kontrollerat av makten. Ursäkten för denna styrning är att undvika ett nytt världskrig. Staden är uppdelad i fem så kallade falanger. De ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. När invånarna fyller 16 år ska de bli invalda eller välja en falang som de sedan kommer att tillhöra för resten av sina liv. När Beatrice testas för sin lämplighet inom falangerna upptäcker hon en farlig hemlighet om sig själv.
Kanske hade "Divergent" kunnat bidra med något om "The Hunger Games" aldrig hade funnits. Fast då kanske "Divergent" inte hade växt fram som idé alls. Hönan och ägget, vem vet hur det egentligen ligger till? I jämförelse bleknar i alla fall ”Divergent”. Det borde filmteamet ha haft i åtanke, att det krävs ansträngning för att särskilja sig när det redan finns en framgångrik liknande filmserie att jämföras med. Om inte annat höjer den här filmen ”The Hunger Games” status.
Beatrice byter från de osjälviska till de tappra, ändrar namn till Tris och faller för en vemodig hunk i sin nya värld. Tillsammans ska de bekämpa diktatoraspiranten, spelad av Kate Winslet, som planerar världsdominans. När Tris väl är inne i de tappras träningsområde blir filmen onödigt repetitiv. Av någon oförklarlig anledning har speltiden förlängts till över två timmar. Tris relation till Four känns krystad och utvecklar sig onaturligt snabbt. Samtidigt är hon såklart en tonåring och därmed är inte snabba förälskelser något udda. Four däremot är några år äldre. Kemin skådespelarna emellan är inget att hurra för.
Manuset är märkligt ihopsatt, onödiga delar dras ut medan slutet hastas fram utan fördjupning. Som tittare känner man sitt eget engagemang avta medan klockan knappt orkar ticka till slut. Om det är en säljstrategi att låta bakgrundshistorien om regimen ge plats till förmån för kärlekshistorien är strategin usel. Vill man ha ungdomsfilm om kärlek finns redan hela fem stycken ”Twilight”-filmer.
Ska du som tittare försöka hitta något positivt kan det tänkas att kategoriseringen av falangerna säger något om vi-och-dem-tänk. Filmen kan fungera som allegori över hur det kan vara att inte riktigt tillhöra någonstans, som många flyktingar känner igen sig i. För att tolka historien på det sättet krävs dock mental akrobatik.