Titeln på den här filmen inbjuder till en uppsjö mer eller mindre träffsäkra sarkasmer. Man kan inte anklaga regissören Wally Pfister för att sakna pretentioner, men om det var tänkt att Johnny Depp med denna dödsallvarliga sci-fi-melodram skulle transcendera den malätna kista han genom filmer som "Dark shadows" och "Lone ranger" har förpassat sin karriär till måste man tyvärr konstatera att det inte blir tal om någon återuppståndelse.
Hans rollfigur, matematikern Will Caster, står inför ett genombrott i forskningen om artificiell intelligens, men blir efter en terroristattack ställd inför valet att dö eller ladda upp sitt medvetande på en superdator. Casters hustru Evelyn (Rebecca Hall), en forskare som naturligtvis är lite mindre briljant än sin make, spelar en instrumentell roll i digitaliseringen av Depp och begår sedan det fatala misstaget att koppla upp honom mot internet. Tilltaget får följder som hotar biologiskt liv som vi känner det, men har den fördelen att vi under mer än halva filmen slipper se Johnny Depp annat än som en avatar på en datorskärm.
Filmens första halvtimme är trots allt ganska spännande och en vag skräckstämning frammanas genom flitig korsklippning mellan framåtsyftande scener och milt postapokalyptiska miljöbilder. Sedan följer ett hällregn av referenser till tidigare sci-fi där även den brittiske matematikern Turing pliktskyldigt namedroppas i det närmaste den här filmen kommer humor.
Pfister anstränger sig hårt för att förvandla "Transcendence" till en filosofisk frågestund av typen "hur vet Du att Du har ett medvetande". Johnny Depp, Rebecca Hall och Paul Bettany slår rekord i att rynka panna, men berättelsen transcenderar aldrig de ramar som spikats runt bioduken av "Terminator" och "Matrix" och "År 2001: Ett rymdäventyr". Eftersom de rikligt förekommande actionscenerna i jämförelse med nämnda filmer är så undermåliga att man undrar om hela inspelningsbudgeten har bränts i ett misslyckat försök att faktiskt försöka skapa artificiell intelligens är detta ett problem.
Det är dock ett litet problem i jämförelse med att Pfister i en film om en ny form av medvetande inte ens försöker transcendera de föreställningar om godhet och ondska, tanke, känsla och värde som är häftade vid begreppet mänsklig. "Gud", säger Pfister, och "människa", men det låter som "Holly" – "wood". (TT)