Att lägga pengar på att dra fram sin egen rädsla känns överkurs i en värld av horribel skräck i många hörn. Men genren är populär.
Sedan jag varit i 20-årsåldern har jag på olika sätt arbetat med film. Som ideellt arbetande under tio år. I 15 år har jag även haft den stora ynnesten att få skriva om kultur och film i Folkbladet. En sak lärde jag mig tidigt, den som vill få tittare till filmer ska satsa på skräck. Filmer inom genren går nästan alltid bra. De kanske inte blir stora snackisar bland filmkritiker men lockar publik, ibland oavsett kvalitet.
Av tillfällighet är det även en genre som jag personligen undviker så ofta jag kan. De få gånger jag ser skräckfilm gör jag så tillsammans med andra eller sitter ensam med en smartphone i högsta hugg, redo ett fly så fort skräcken stiger. Ska tilläggas att jag nästan alltid ångrar att jag såg en. Antingen blir resultatet larvigt och skrattretande eller alldeles för skrämmande för ens egna bästa. Hösten 2017 är skräckfilmerna i ropet bland annat med släppt av nya "Det", "Mother!", "Jigsaw", "Happy Death Day" och "Snömannen". Så många premiärer inom genren sätter såklart igång tankar. I denna värld av skrämmande utveckling behövs väl knappast skräckisar? Är inte verkligheten tillräckligt obehaglig? Om skräck livade upp tråkiga liv tidigare borde deras lockelse nu vara på nedgång med tanke på allt som pågår i USA, Ryssland, Kina, Mellanöstern. Vem orkar ännu mer? Förvisso är krig inte något ovanligt i världen, men vår tillgång till information om dessa är större än någonsin. Vi vet om så mycket mer och påminns så mycket mer ofta. Du kan pusta ut att den ruggiga typen hamnade i kontroll när eftertexterna rullade, men där utanför ökar extremismen på de flesta fronter. När nazister utan att skämmas går på våra gator känns ingenting som regisseras på film särskilt läskigt längre.
Om du tror att frågan är något bara vissa funderar på kan du börja söka bredare. Varför människor gillar skräckfilm visar sig vara ett ämne som det har forskats på. Föga förvånande finns olika teorier. En vanlig sådan är känslan som uppstår efteråt. När det skrämmande är över intensifieras alla andra känslor. Så det bra du är med om känns extra mycket positivt. Vilket kanske är lite mycket hårt arbete för att nå positiva känslor? Men till skillnad från verklighetens skräck får du åtminstone upplösning och en form av "happily ever after" i filmerna. Men att hoppa från ett problem i verkligheten till ett annat känns overkligt inte nödvändigtvis logiskt.
En annan vanlig teori är att den som söker olika rus i form av exempelvis karuseller, fallskärmshopp och liknande även gillar adrenalinkickar som skräckfilm ger. Ytterligare en teori går ut på att det som är ovanligt attraherar. Här blir jag fundersam. När världen är som den är och vi får veta allt, blir skräck verkligen så avvikande? Forskning visar en del orsaker till varför människor kan förföras av blod, rädsla, mord, mörker. Men samtidigt finns inte något enhetligt forskningsresultat som pekar mot grundorsak. Alltså är frågan ställd men fortfarande outredd.