Tyngre filmer om tragedi och misär verkar inte uppskattade i alla läger. När livet blir för hårt orkar vi inte med dess reflektion i film.
De flesta unga är idealister på något plan. En del har idealismen som livsstil och identitetsmarkör. Andra har idealistiska tankar kring begränsade ämnesområden. I idealismen brukar det också ingå att inte rygga för det svåra. Vilket tar sig in på ämnet filmer. En del yngre har inga problem med att se en film oavsett hur deprimerande eller hård den är. Ge dem råa, hjärtskärande skildringar och de lovordar förmodligen på grund av hur realistisk den känns. Realism i kontexten här är alltså modet att visa hur illa det kan gå.
Men klättra upp i åldrarna och du märker att seriositet inte längre är en dygd i sig. När jag talade med en biografmaskinist för inte så länge sedan framkom något annat. Seniorvisningarna på biografer är inte fyllda av alla de mest välrenommerade filmerna. Det gäller för programsättarna att hitta en mellanväg. Filmen kan absolut vara populär men publiken längtar inte efter tunga epos om lidande. Tydligen kommer klagomål om visningen är för svår eller för sorglig.
För de flesta kommer de första tecknen på aversion mot hårdare filmer när de får småbarn. Ett liv av ständig sömnbrist, konstant kontroll av barn som vill vara överallt och allt det kombinerat med förvärvsarbete får många att backa för något svårsmält. Huruvida de faktiskt klarar av sådana berättelser eller inte är svårt att säga men just känslan av "nej, inte mer elände" är inte alls ovanligt bland föräldrar till mindre barn.
Jag är själv inte riktigt där ännu. Jag vill fortfarande möta alla slags historier. Trots ett händelserikt liv vill jag inte missa filmupplevelser enbart för att de skulle vara för svåra eller för sorgliga. Nyligen var jag på ett längre flyg och passade då på att se filmer som erbjöds. Knappt tio timmars flygning kräver sin andel av underhållning eller distraktion. En av de tillgängliga filmerna var Martin Scorseses "Silence". Ni kanske hört talas om den, historien om missionerande präster som i Japan stötte på ordentligt motstånd. Scorsese närde själv en dröm om att bli katolsk präst. Han må ha släppt ambitionerna att arbeta som präst men har i hela sin karriär närmat sig ämnet religion och tro på olika sätt. Främst genom att visa det ogudliga. I "Silence" är religionen i klar förgrund. Det är 1600-tal, i Portugal går rykten om en präst som konverterat i Japan. Hans två före detta lärjungar bestämmer sig för att åka dit och undersöka saken. Tystnaden i titeln handlar om Guds tystnad inför allt som sedan händer. Här nåddes min gräns. Visst kan tunga, tragiska filmer göras. Men måste jag verkligen se dem? Måste inte en film förmedla mer än "allt gick åt helvete"? Min gräns var nådd.
För många år sedan sa en person i min närhet i övre medelåldern "livet har nog med tragedier och svårigheter, behöver inte se det på film också". Där tror jag kärnfrågan ligger. Förr eller senare fylls alla våra bägare av livet. Förr eller senare orkar vi inte med enbart förtvivlan. Till slut vill vi alla fly. Så se misären när du är ung, du kanske inte orkar senare.