Ibland hyllas filmer av enig kritikerkår. Det är inte alltid biobesökare i stort håller med.
Då och då är dessa filmer så kallat ”svåra” vilket brukar betyda att historien berättas på ett okonventionellt sätt. Såklart är filmerna inte alltid så lysande heller. Höstens stora snackis är ”Min pappa Toni Erdmann”. Tyska Maren Ades skapelse har fått recensenter världen över att hamna i extas. När jag själv såg den insåg jag direkt att filmen var ett verk utöver det vanliga. Däremot var min spontana känsla att det flertalet betyg av högsta nivå inte föll ut rätt. Som om någon form av masspyskos fått recensenter att falla handlöst. Men det var innan tiden hade sin stilla gång i min hjärna.
I ”Min pappa Toni Erdmann” har vi Winfried, och hans dotter Ines. Winfried lever ett stillsamt liv tillsammans med sin hund. Han är nära sin mamma och har en god relation med sin exfru. Samtidigt har han en fäbless för galna upptåg. En kväll hemma hos hans ex är dottern Ines på blixtvisit. En nervös och stram varelse som knappt talar med sina föräldrar och låtsas att vara i jobbsamtal för att fly verkligheten. När Winfrieds hund går bort bestämmer han sig för att besöka dottern i Bukarest, i någon form av försök att få hennes att omfamna livet. Ines är fast i ett karriäristiskt hölje där hon knuffat ut all tillstymmelse till liv. Alla hennes handlingar syftar till att tjäna karriären. Fritid och familj är inte lycka eller kärlek utan verktyg att använda i hennes strävan. Winfried gör livet svårt för Ines eftersom han vägrar acceptera hennes fångade tillstånd. Även om hon valt fångeskapen gör han allt för att hjälpa henne till verkliga värden.
Filmen handlar om det viktiga i livet. Svårigheterna att fånga det och hänge sig åt det. I sin iver att nå framgång har Ines tappat bort väsentligheterna. Beskriven på så sätt får du kanske känslan av att du sett den tidigare. Riktiga styrkan i Maren Ades film är sättet hon berättar på, konstruktionen hon byggt, hur varje liten absurd beståndsdel gagnar regissörens större budskap.
När filmer är som bäst inte bara berör de utan har en aktiv i våra liv. ”Min pappa Toni Erdmann” har den senaste dryga veckan påmint mig om vikten av att vara sig själv. Att vi inte lever på den här planeten för att bli framgångsrika soldater. Att vårt syfte är annat än att försvinna in i företagsvärlden. Winfried, i sin lite rufsiga stil, är en sådan person andra skulle se ner på i vissa sammanhang. Men hans orubbliga fokus på kärlek och medmänsklighet är inspirerande och vacker. Sedan jag såg filmen har den växt sig starkare och starkare i mig för varje dag. Till slut landade jag i högsta betyget, fem av fem. Till slut förstod jag de andra recensenterna.
Jag är här för att säga till dig att du gott kan lägga knappa tre timmar av ditt liv på denna viktiga påminnelse. För att fusionen av hjärta och hjärna gör dig gott. För att allt det där så många strävar efter inte är livet. Låt dig inspireras, livet är för kort för annat.
På din att-göra-lista: Boka biljetter till ”Min far Toni Erdmann”, båda stadens biografer visar den. Vad väntar du på?