Det var inte så ofantligt länge sedan homosexualitet fick vanligt folk att förfasas.
Även på 90-talet var det fullständigt normalt att i olika offentliga miljöer uttala sig nedsättande om queer-personer. Då menar jag inte enbart våldsbenägna människor som skriker ut "bög" för att förolämpa andra. Det var komplett okontroversiellt att se på det som en udda perversion. Tiderna har ändrats så snabbt att vi knappt kommer ihåg. Men jag på mina 36 levnadsår har tydliga minnen av hur det var.
Sverige och även delar av omvärlden har kommit långt sedan dess vilket syns inte minst i filmbranschen. Om vi går tillbaka till 40-60-talet fanns annorlunda sexualitet inte ens omnämnt. I filmatiseringen av "Dorian Grays porträtt" från 1945 med Hurd Hatfield är Oscar Wildes subtila vinkar till insatta publiken bortsuddade. För den som läst romanen finns utrymme att anta att titelkaraktärens omoral inte enbart handlar om hur han behandlar kvinnor. Men filmen är gjord så att ingen ska kunna beskylla den för antydan om avvikande sexualitet. Jag ska tillägga att det är Hollywood, i tyska "Anders als die Andern" som kom ut redan år 1919 handlar hela historien om två män som faller för varandra, däremot med tragisk konsekvens. Tyska versionen liknar jämställdhetsskildring från 50-talets Hollywood. Där straffades alltid kvinnor för sin önskan efter jämlikhet. Ingen kvinna fick framstå som självständig och nöjd. I bästa fall mjuknades hon upp, i sämsta fall förlorade hon något av värde.
Konceptet queer var så frånvarande från film att Billy Wilders "Some Like It Hot" med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon i rollerna ibland klassificeras som queer-film eftersom männen klär ut sig till kvinnor. Vilket de i berättelsen inte gör för att det ligger njutning eller identitet i handlingen utan för att de vill komma med i en orkester.
Sent 90-tal började opinionens tidigare syn på homosexualitet luckras upp. I Lukas Moodyssons genombrott "Fucking Åmål" förekommer intresse mellan tjejer, men fortfarande är det ur ett problematiskt perspektiv. Och fortfarande gestaltades kärlek mellan samkönade sparsamt. En självcensurerande effekt var att förvisso ha med karaktärer med annan sexualitet än hetero men fortfarande skulle deras kärlek inte visas upp.
Idag har vi kommit en bra bit på vägen. I "Bridget Jones: Edge Of Reason" blir hennes killes kollega, Rebecca, kär i Bridget. Vilket inte framstår som ett problem utan en miss av Bridget som varit avundsjuk på Rebecca. Det finns dock fortfarande något som visar att jämställdheten inte nått ända fram. Normen är fortfarande heterosexualitet. Varje person som är queer på film har också sin läggning som del av berättelsen. Ingen får vara något annat och samtidigt råka föredra romantiska relationer med någon av samma kön. Homosexualitet, bisexualitet, asexualitet...sexuell preferens framstår som det huvudsakliga. Det steget måste filmmakare våga ta mer ofta. För precis som alla andra har HBTQ-personer annat i sina liv än sin läggning.