En stigande dokumentärtrend är alla filmer om musikgrupper. Vare sig det handlar om band som knappt finns längre till sådana som är på höjden av sin karriär.
Allt från One Directions "One Direction: This Is Us" till "Stone Roses: Made Of Stone" till senaste på biograferna "Oasis: Supersonic". Trenden kan spåras tillbaka till 2004 då Metallica eller Joe Berlinger och Bruce Sinofsky släppte "Some Kind Of Monster". Filmen dokumenterade hårdrocksgruppens inre demoner som yttrade sig genom bråk och kulminerade i terapisessioner. Att se Metallica i terapi var något få hade tänkt sig innan. Som dokumentär var det en väldigt intressant sådan och greppet oväntat. Metallicas fans hade inte riktigt väntat sig en grupp hårdrockare som talade ut om sina känslor. Antingen struntade de i sin image eller så ville de förnya sitt varumärke.
En annan mycket uppmärksammad musikdokumentär är svenska "Searching For Sugarman" av Malik Bendjelloul. En helt osannolik historia om en oslipad diamant som aldrig lyckades någonstans förutom i Sydafrika. Där trodde de senare att musikern Rodriguez gått bort. Men Sixto Rodriguez var högst levande i en sjaskig tillvaro i USA. En talang som av vissa ansågs större än Dylan men aldrig fick de stora framgångarna. Ett livsöde utöver det vanliga.
Vad som hänt musikdokumentärsgenren de senaste åren däremot är en smärre tragedi. Filmen "Oasis: Supersonic" är en väldigt bra illustration av detta. Numera verkar musikdokumentärer nämligen göras för hängivna supporterskaran. Vilket i sin tur begränsar kvalitén i produkten. Okej att ingen trodde att en dokumentär om One Direction skulle vara annat än ett marknadsföringsverktyg. Speciellt inte när deras manager Simon Cowell fanns med i filmen. Då var det inte förvånande, även om en äkta dokumentär om en ihopsatt, skapad grupp kan bli högst intressant. Hur känns det att strömlinjeformas på det hårda sättet? Vad kan gruppmedlemmarna kräva när premisserna är så tydliga innan? Vad händer när helt vanliga ungdomar plötsligt blir världsstjärnor? Det är en dokumentär som kan göras om många år framåt. Nåväl, att en dokumentär om Oasis skulle tassa på tår var mindre väntat. I "Oasis:Supersonic" ligger nämligen två ganska utmärkta dokumentärer: den ena om en intressant och delvis förvånande musikkarriär, den andra om två bröder och deras märkvärdiga liv. Ingen av dessa får tillräckligt utrymme, speciellt inte den om människorna som utgjorde bandet. Och någonstans känner jag att de som gjort filmen saknat modet. De har antagit att fansen vill ha mycket mer av det bröliga och roliga. Vilket också försvagar filmen även om historien ändå är intressant.
Lika förvånande släppte Stone Roses en dokumentär för tre år sedan. En produkt som gjordes av supporter och inte gav så mycket mer till någon annan än de hängivna fansen. Den här reklamfixeringen som kapat musikdokumentärerna de senaste åren är märkbart tråkigt. Speciellt eftersom det faktiskt finns intressanta, verkliga historier bakom glättiga produkterna.