Carey Mulligan spelar den ogifta godsägaren med många livliga nyanser, i minspel och röst, och man direkt fångas av hennes ansträngningar att vara mycket självständig i affärer och kärlek. Med sitt självförtroende i lantlig, manlig jordbruksmiljö är hon en nog så modern hjältinna.
Men handlingen rör mest hennes dåliga omdöme när hon möter friare. Där är fåraherden, klok, balanserad, stöttande, även när han avvisas. Matthias Schoenaerts gör ett nyanserat porträtt av styrka och osjälviskhet. Där är den rike, hämmade godsägaren, som är fixerad vid henne, skickligt spelad med minimala uttryck av Michael Sheen. Där är kavallerisergeanten och spelaren, som hon låter sig förföras av och förhastat gifter sig med.
I övrigt är det ödesdigra olyckor och sammanträffanden – oväntade arv och återföreningar, missade möten, fårens sjukdom och död, brand, storm och skjutning, mitt i julfesten på det stora godset i det lilla klassamhället.
David Nicholls, känd för romanen En dag, har förkortat Thomas Hardys roman Fjärran från vimlets yra (1874) till täta scener i raskt modernt tempo. En längre film hade kunnat säga ännu mer intressant om varför folk känner och gör som de gör, främst den allt mer sinnesförvirrade godsägaren och den svartsjuke soldaten, med sitt olycksaliga förflutna.
Fotografen Charlotte Bruus Christensen har fint öga för det öppna landskapets rymd och färger, för ljuset över slåttern och om natten, med en ensam lykta i mörkret. Fast ibland blir det bara vykortsvacker gryning och solnedgång. Vinterberg är bra med skådespelare, men gör bilder utan personlig stil.