Romantikern i mig hade velat att James Gandolfinis sista film skulle vara hans bästa. Att han skulle briljera i rollen, en sista bravur för en skicklig skådespelare. Så blir det inte när han delar scener med Tom Hardy. För Hardy räddar numera varenda film han är med i. Hans förmåga att gå in i olika karaktärer och förvandlas till dem är otrolig. Du ser Tom Hardy, men det känns inte som honom utan en annan människa. Hans bredd är unik och de senaste fem åren har han utvecklats enormt. Sist såg vi honom i ”Locke” i Sverige där han var filmens hela hjärta. Även i ”The Drop” är han själen. Utan hans mästerliga skådespel hade betyg tre blivit två.
”The Drop” är baserad på Dennis Lehanes novell ”Animal Rescue”. Berättelsen är kanske författarens mest händelsefattiga och förutsägbara filmatisering. Historien lullar fram utan att något känns överväldigande. Vändningen kommer mot slutet men har varit väntad större delen av filmen. Hardy och Gandolfini spelar Bob respektive Cousin Marv. De är kusiner som sköter en bar i New York. Efter att ha ägt verksamheten tvingas de nu att sköta den åt maffian. Marv har en avdankad Tony Sopranos aura. Bob är kontrasten, godhjärtade skurken som vill vara i fred. Hans konversationer är inte ordrika men när han säger något är det kärnfullt och genomtänkt. Kusinernas bar fungerar som en ”drop”, plats där maffian transporterar pengar. En natt blir de rånade, därmed hamnar både maffia och polismyndigheter i deras vardag. Alla misstänker fuffens, ingen vet vad som hänt. Som gangsterhistoria är filmen både vanlig och ovanlig. Ingenting är nyskapande men att fokusera på Bobs mänsklighet är annorlunda.
Under tiden träffar Bob den trasiga Nadia av en slump. I hennes sopor finns en skadad valp som Bob tar sig an. Historierna gå parallellt om varandra tills Nadias ex Eric kommer in i bilden, som för övrigt spelas av Matthias Schoenaerts som hade huvudrollen i regissör Roskams förra film ”Bullhead”. Noomi Rapace har här sin hittills största roll i en amerikansk film. I ”Svinalängorna” var hon fantastisk, men i ”The Drop” är hon obekväm och saknar naturlighet. Fast i slutändan hade det kanske inte spelat stor roll. Tom Hardy hade ändå stulit all uppmärksamhet. Hans utstrålning räcker långt för att skymma Rapaces brister.