I ett drömskt Neverland (egentligen en gräsplätt och några stenbumlingar) leker en student att han är en av Peter Pans borttappade pojkar. "Jag vill hellre fokusera på Michael Jacksons skapande av moonwalken än skolan just nu", förklarar han i inledningen av Victor Johanssons fristående uppföljare till "Under Gottsunda", den i cineastkretsar uppmärksammade debuten om Uppsalaområdet Gottsunda.
På ett likartat vis har Johansson nu rört sig vidare till Flogsta, där han med hjälp av manus och improvisationer har skapat en egensinnig hybriddokumentär om uppror och depression.
I en struktur på gränsen till konstfilm slår han ned på några studenter i en lite oklart förhöjd verklighet. De verkar må ganska kasst. Trots att de har bostad, studiebidrag och privilegiet att få ägna sig åt högre studier känner de sig bara pressade och vill hellre typ vara fria och klättra i träd.
Den med studietiden obligatoriska ångesten och ovissheten är den huvudsakliga poängen, tillsammans med ett socialt uppvaknande. Och nog blir Viktor Johanssons märkligt hypnotiserande film en påminnelse om hur det var att äta nudlar och krisa och våndas över framtiden. Men den pessimistiska synen på utbildning är så deppig. Här handlar det aldrig om att upptäcka det fantastiska i att få utveckla sig mentalt utan om strategier för uppror mot att göra sig till en del i maskineriet. Att vara en lost boy i stället för att bli vuxen. Fast Flogstakidsen verkar inte känna någon glädje i det heller. Aldrig har väl George Bernard Shaws begrepp "youth is wasted on the young" känts lika brännande.
I den flod av hybridfilmer som har dykt upp och berikat det svenska filmlandskapet, som Måns Månssons "Hassel – privatspanarna", Mia Engbergs "Belleville baby" och varför inte Anna Odells "Återträffen" har dock den här filmen i jämförelse svårt att kännas riktigt lika originell och självklar till både form och innehåll. (TT)