Låt oss vara ärliga, ”John Hron” är en mycket smärtsam film. Efteråt är inte livsviljan på topp, hoppet om mänskligheten förlorad, och det ligger en indignation över den vita mannens förtryck som griper tag om själen.
Jon Petterssons hjärteprojekt blir mer än historien om John Hron, den blir en representant för allt ont som rasismen har gjort under så många sekler. Inte är frågan mindre relevant nu när högerkrafter reser sig världen över, när Donald Trumps supportrar attackerar människor över hela USA.
För den som inte hört talas om fallet var John Hron en 14-åring som mördades av nazister i Kode. Brottet klassades inte som hatbrott i domstolen då varken John eller kompisen som var med hade utländsk bakgrund. Samtidigt var Johns konflikt med den drivande nazisten bland annat om killens nazistsympatier. Hron var orädd i mötet med nazisterna på skolan, hade civilkurage nog att vägra acceptera rasismen och för det fick han betala ett dyrt pris. I filmen får vi följa berättelsen från att spänningarna intensifieras mellan killarna. Den vän som misshandlades vid samma tillfälle som John, kompisen Christoffer (fingerat namn), fungerar som berättarrösten i historien. Ett grepp som jag tror egentligen handlar om regissör Jon Petterssons vilja att själv tala. Både i inledningen och i slutet av filmen talar han om att egentligen ville de alla vara som John. Först om att han är lång, duktig, attraherar tjejer och i slutet för att John hade civilkurage och stod upp för det rätta.
Kvalitetsmässigt har ”John Hron” tyvärr en hel del brister och speciellt den första timmen känns väldigt amatörmässig. Samtidigt har regissören finansierat sin film genom crowdfunding och skådespelarna har alla arbetat gratis mot att få del av en eventuell vinst. Uppenbarligen är filmen inte ett professionellt projekt på det sättet. Musiken är alldeles för närvarande utan minsta antydan till subtil redigering. Dialogerna ganska stolpiga. Ibland känner jag att John Hron förtjänar bättre.
Däremot händer något mot slutet. Misshandelsscenerna är verkligen välgjorda. Kylan och det karga i hur scenerna både spelas och regisseras är ohygglig. Våld är inte ovanligt på film men våld brukar inte visas på det här obehagligt alldagliga sättet. Mitt inre kokar av ilska och nervositet under hela scenen. Betyget fyra är till scenen och inte hela filmen. Betyget är också till vikten av att göra ”John Hron”. Vi måste påminna oss om rasismens ondska på olika sätt. Bara det vi erkänner kan vi också bekämpa.