Film
Love Life
Cnema
Regi: Koji Fukada
I rollerna: Fumino Kimura, Kento Nagayama, Atom Sunada m fl.
Betyg: 3.5
Ännu ett drama från Japan med seriös ton når Sverige. Bland befolkningen i stort kanske japansk film mest är känd för animé, men för cineaster innebär japansk film välgjort, genomträngande drama. På så sätt är ”Love Life” inte annorlunda. I all sin enkelhet är filmen sin egen, unik på en del sätt och vanlig på andra. Ibland känns den överdriven, människor agerar sällsynt korkat stundtals. Sedan inser jag att livet trots allt är så. Mindre kloka beslut tillhör även den riktiga världen. Fukada har valt att lägga sin fokus på smärtan i tillvaron. Det är livets både små men också obeskrivliga tragedier som fyller duken under de dryga två timmarna.
Taeko har sonen Keita från ett tidigare äktenskap och lever tillsammans med nya maken Jiro. De blev övergivna av hennes före detta man men Jiro behandlar barnet som sitt. Hans föräldrar däremot känner frustration över att inte ha ett biologiskt barnbarn och kallar stackars Keita för begagnad. En kväll firar familjen både Keitas vinst i brädspelet Othello (som han är ovanligt duktig på) och att styvfarfar fyller 65. Keita leker med ett flygplan han har fått och när han är själv i badrummet ramlar han ner från badkarskanten, slår i huvudet och ramlar i det vattenfyllda karet. Sexåringen överlever inte händelsen och familjens liv slås i spillror. I samband med detta återvänder Keitas biologiska pappa, en döv och hemlös man. Taeko klarar inte av att sörja med sin make på samma sätt som hon känner att hon kan gå igenom smärtan med exet.
Det finns melodramatiska tendenser i ”Love Life”, men för det mesta hålls de i schack. Medan dramaturgi och förvecklingar ibland kan likna en sofistikerad såpa är tonen och ansatsen inte lik såpoperor. En allmän lågmäldhet, ett underspel gör att alla osannolika händelser får en mer realistisk karaktär. Filmen behandlar ett av de mest allmängiltiga områden i livet, sorg och förlust. Väldigt skickligt skildrar Fukada de små tecken på sorg som fyller livet när någon nära går bort. Taeko har låtit deras sista parti Othello stå i samma skick som när Keita gick bort. Hon fattar orimliga beslut i sitt liv som just då i myllret av smärta känns realistiska. Inte lika omtumlande som när dramamästaren Kore-eda regisserar men inte jättelångt ifrån.