Islamisterna kommer med vapen, förbud, tvångsgifte och grymma straff. De kallar sig renläriga, men mest gillar de makt. Imamen resonerar om islam med dem, modiga kvinnor säger emot dem på gatan. Sissako skämtar underfundigt med deras mänskliga brister, och visar hur deras intolerans förstör livet för fiskhandlerskan, rökare, fotbollsspelande ungdomar och människor som vill umgås, sjunga och spela musik i hemmet.
Sissako berättar om förtryck och protest, med lugnt allvar, lågmäld moralisk indignation, i vackra bilder. Konstnärlig mognad får filmen mest av Sissakos förmåga att skildra känslor med oftast mycket små uttryck – blickar, tonfall och så. Våldet får mycket stark dramatisk effekt när det väl händer.
En boskapsskötare och en fiskare bråkar och gör fel mot varandra. Boskapsskötaren ställs inför rätta och skiljs från sin kloka fru och dotter i ökentältet, där han bestämde att de skulle bo kvar, i väntan på bättre tider. Han är stolt och älskar familjen, möter skuld och straff. Det är enkelt, lättfattligt, djupt sorgligt.
Timbuktu är på många sätt sevärd och välgjord. Fotot av Sofia El Fani blandar genomtänkt närbilder och landskap, stad och öken, ljus och skugga, färg och svärta. Det är en god och vacker värld som ockuperats av islamisterna, pådrivande tjuvrökande män och halvvuxna pojkar, som hiphoparen som utan övertygelse försöker hålla propagandatal framför videokameran. De är inga schablonskurkar eller skrattvänliga karikatyrer, utan ofullkomliga människor, omedgörliga mot omvärlden samtidigt som de har en sorglustig oförmåga att förstå olika språk och köra bil.
Fotnot: Filmen vann i fredags inte mindre än sju Cesar – Frankrikes motsvarighet till Oscar.