2015 prisades Katherine Johnson för sina insatser hos Nasa av president Barack Obama. En nyhet som passerade ganska obemärkt i Sverige. Nu har historien om henne och kollegorna Dorothy Vaughan och Mary Jackson blivit filmatiserad. Johnson i synnerhet spelade stor roll för att få ut USA:s första rymdskepp bemannat av en människa. Hennes matematiska beräkningar var direkt avgörande för att John Glenn framgångsrikt tog sig till rymden och tillbaka. Vaughan utvecklade de första datorerna på Nasa och Jackson blev den första afroamerikanska kvinnliga ingenjören hos samma organisation.
Syftet med filmen är att lyfta fram historiska insatser av afroamerikanska kvinnor som inte fick rättmätig uppskattning och uppmärksamhet för vad de gjorde över 50 år sedan. Theodore Melfi har ingen ambition att skapa ny nivå av filmberättande. En enkel historia är berättad på ett ganska enkelt sätt.
Det finns två huvudproblem i ”Dolda tillgångar”.
För det första: En allmän känsla i filmen är att rasism nu är tragisk historia som vi inte behöver oroa oss om längre. Vilket världen på ett mycket tydligt sätt är långt ifrån sanningen. Även skildringen av rasismen är lite väl återhållen i allmänhet. Men i verkligheten var just ingenjörerna hyggliga mot sina svarta kollegor. Samhället utanför däremot och strukturella systemen långt ifrån barmhärtiga. Sammantaget blir det alltså lite för lite och för mycket gestaltning av rasism.
För det andra: Kapprustningen mellan USA och Sovjet var en mycket uppenbar verklighet för amerikaner, men framstår nu som närmast barnslig. Att bli engagerad om vem som skickar första personen ut i rymden är en utmaning, speciellt med svensk utblick. Intelligenta och mogna politiker hade väl fokuserat på sina egna bekymmer, inte vad andra länder gjorde. På grund av detta och den allmänt gemytliga atmosfären filmen har tappar den klart i spänning.
Duktiga skådespelare lyfter ändå ”Dolda tillgångar”. Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe gör sina förebilder stolta. Monáe kan ha en framtid i Hollywood med sin uppenbara ”star quality”. Kevin Coster gör en trogen insats som empatisk, god, vit man.
Trots invändningar, trots att den inte känns i märgen, är ”Dolda tillgångar” en film som är viktig. På vissa sätt har den kommit alldeles försent. Över 50 år är alldeles för länge för dessa kvinnors prestationer att ha legat i mörker. Kanske hade de förtjänat en mer komplex film om sin gärning.