"Att det ska vara så svårt att bara prata". En träffande replik i det nedfruset lågmälda dramat "Flugparken", där Kristian (Sverrir Gudnason) söker kontakt i en kylig, oinbjudande och våldsam omvärld. Eller om det kanske är han som är kylig och våldsam. Det är gäckande.
Hur som helst bor han i ett litet norrländskt samhälle, jobbar på en förskola och har en nära relation till sina vänner Alex och Diana och deras lille son. En kväll är han och Alex ute, Alex är full och aggressiv och ger ett allmänt instabilt intryck. Nästa dag är Alex borta.
Nu är "Flugparken" inte någon thriller, filmen handlar aldrig om vad som egentligen har hänt med Alex. I stället är frågan vad som egentligen händer inombords hos den svårtolkade Kristian.
Långsamt skapas en helhetsbild av vem han är. Det antyds att han har en gammal hockeykarriär som aldrig riktigt tog fart bakom sig. Han hade en relation som inte höll och beskrivs av sin fulla vän Alex som "en planta".
Dessutom jobbar han alltså med något så omanligt som att passa barn på dagis. Men våldet ligger där under ytan trots allt och hans beteende blir mer hotfullt och märkligt ju längre in i filmen vi kommer.
Det finns inte mycket att klaga på när det gäller hantverket. Fotot är snyggt, stämningen lyckat ambivalent och en imponerande Sverrir Gudnason gör tack vare sin laddade prestation filmen intressant, med starkt bistånd från Malin Buska och den som alltid magnifike Peter Andersson.
Men samtidigt blir det stundtals nästan onödigt svårt att inse vad det är debuterande regissören Jens Östberg egentligen vill säga sin publik.
Att det handlar om att vrida och vända på begreppet maskulinitet, här i en norrländsk totalt opratig version, det är tydligt. Men mellan start och mål blir händelseutvecklingen så vagt tecknad att filmen ibland tappar den nerv som krävs för att hålla intresset för den vacklande Kristian vid liv.