Film
Nostalgia
Cnema
Regi: Mario Martone
I rollerna: Pierfrancesco Favino, Francesco Di Leva, Tommaso Ragno, Aurora Quattrocchi, Aurora Quattrocchi m fl.
Betyg: 4
Låt dig inte skrämmas av tanken på ett "gangsterdrama" om du är trött på sådana filmer. "Nostalgia" handlar inte om maffian eller brott utan mänsklighet, relationer, livets vändningar, hoppfullhet, hopplöshet. Neapels brottslighet är mer en fond för ett berättande om olika sorters personer. I gestaltningen av staden finns också mycket, den är i allra högsta grad en spelare. Från stora överblicksbilderna till de små gränderna. Även det fula ter sig vackert. Pierfrancesco Favinos inkännande skådespeleri måste ha någonstans att riktas, staden blir mottagaren.
Felice har inte varit i Italien på 40 år sedan han lämnade som ung. Boende i Egypten har han lyckats skaffa sig mycket resurser genom ett framgångsrikt företag. Men nu har han bestämt sig för att återvända till sin kära Neapel. En stad som ofta är gestaltad i gråa och svarta toner. Här känns nostalgin och färgerna i dig, bland annat via Paolo Carneras otroliga foto. Som publik kan man känna samma nostalgi utan att ha satt sin fot där. Det är en kärleksfull blick Martone slänger på staden mest känd för kriminalitet. Som karaktär är Felice en ovanlig gestaltning, en rollfigur skriven med böljande konturer. Han faller inte i vanliga fällor som före detta brottslingar brukar göra på film. Hans största glädje med återkomsten handlar om modern. Båda har åldrats väldigt mycket på de 40 åren. Rollerna är delvis omvända då Teresa lider tydligt av ålderdomen. Det här illustreras av en starkt berörande scen där den nu medelålders sonen badar sin mamma. Med ömhet och acceptans av livets förändringar närmar sig mor och son varandra. Återkomsten är inte enbart enkel. Traktens präst ber honom att han lämna om han är mån om sin hälsa. Men Felice kan inte slita sig när han väl fått smaka på dåtidens frukt. Nostalgin är förrädisk eftersom den har tyngd på det som var bra istället för det som var en utmaning.
Även om helheten är väl sammansatt är det här i hög grad Pierfrancesco Favino film. Han är brännpunkten för allting, finns i princip i varje scen och gör stordåd i att bära Felice och hela filmen. Med en återhållen spelstil får han till den distans som finns mellan Felices dåtid och alla andras nutid.