Damien Chazelles utmärkta "Whiplash" har försatt filmkritikerkåren i kärlek den inte kan lämna trots att regissören inte återskapat magin.
2014 kom regissör Damien Chazelles fantastiskt energiska och engagerande film "Whiplash". Om en ung man som försöker slå igenom som trummis och relationen till den hårdhudade lärare som tror att förolämpningar är vägen till varaktig framgång. Han blev snabbt filmbranschens nya älskling, med rätta. Sedan jobbade Chazelle på en musikal i 50-talsstil och förväntningarna var höga. Mannen som gjorde "Whiplash" skulle ge sig in på en annorlunda genre och förhoppningarna var enorma.
Sedan kom "La La Land", och var underbart färgrik, men samtidigt ganska tom och ologisk. Den svenska kritikerkåren sprack dock av glädje, generellt. Medan amerikanska och brittiska recensioner var mer nyanserade bedömningar haglade höga betyg från filmkritikerna i Sverige. Bland biobesökarna varierade åsikterna men få recensenter gav mindre än 4 av 5. Förvisso var filmen även flerfaldigt Oscar-nominerad men de vunna priserna var mest av teknisk art. Och ingen kan förneka att just foto, kostym, klippning var på toppnivå.
Nu har "First Man" haft premiär. Damien Chazelle har gått på en ny genre. Filmen handlar om Neil Armstrong och åren då han arbetade med månlandningsprojektet. Enda nya i denna film är ett fokus på den dotter paret Armstrong förlorade till cancer. Tyvärr får den historien alldeles för lite plats och över två timmar av film fokuserar istället på de olika försöken att övervinna problemen i själva arbetet. Kollegor som inte överlever, detaljer som inte stämmer. Samtidigt finns pressen att leverera resultat för att USA ska vinna kampen mot Sovjet. Filmen försöker göra en poäng av effekten förlusten av barnet hade på Neil Armstrong, men i över två timmar lyckas ämnet vara för subtilt. Rymdraketerna tar alldeles för mycket plats. Att gå in med extrema närbilder innebär inte per definition att känslor skildras mer. Skugga faller inte över skådespelarna utan ett manus som både upprepar sig och inte ger andra perspektiv.
Trots filmens olika brister är svensk kritikkår i en lättare extas. Endast SVT väljer att ge ett lägre betyg medan de stora riksmediorna alla ger toppbetyg. Filmen är alldeles för konventionell för att vara sådan som kritiker uppskattar mer än publiken. Efter några dagar av analys har jag kommit fram till att kritikerkåren eventuellt har svårt att släppa älsklingen som levererade så mycket för bara fyra år sedan. Därför ser de det bästa i Chazelle. En antydan till Armstrongs förlust tolkas som om filmen har lagt perspektivet helt på familjen. Relationen mellan svenska recensenter och Damien Chazelle kan liknas vid föräldrar och barn; allt det goda tolkas till det bästa och allt det onda negligeras.
Däremot har utländsk press som sagt inte hyllat "First Man" lika hejdlöst eller enhälligt utan ser olika perspektiv på kvaliteten. Kanske är svenska recensenter större romantiker. Har en större förmåga att älska helhjärtat. Men handen på hjärtat, komma närmare Armstrong hade krävt lite mindre av rymden.