Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Humoristiskt och allvarsamt

På ett humoristiskt och allvarsamt sätt fångar Elia Suleiman livets och mänsklighetens absurditeter men även likheter.

Elia Suleiman både regisserar och gör en av rollerna i filmen "It must be heaven".

Elia Suleiman både regisserar och gör en av rollerna i filmen "It must be heaven".

Foto: Vianney Le Caer

Film2020-05-09 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På vissa sätt påminner "It Must Be Heaven" om Roy Anderssons produktioner. Framförallt i att betrakta livet och dess absurditeter. Ett annat perspektiv som liknar svenske regissörens är den realistiska sagan. Fast Suleiman koncentrerar sig mer på realismen. På andra punkter är den svenske regissören inte nära. Elia Suleiman använder sig av varma, behagliga bilder. Människorna i filmen är inte pinsamma, vissa situationer kan dock bli det. "It Must Be Heaven" är både en hyllning till och beskyllning mot mänskligheten.

Elia Suleiman spelar en variant av sig själv. En äldre observatör av livets alla fragment i alla stunder. Inledningsscenen är en ganska allvarsam och elektrifierande sådan där ett religiöst följe ber högt och tar sig runt i staden. När de anländer till ett hem vägrar de boende öppna dörren. Prästen tar då en annan väg in. 

Efterföljande ljud indikerar att den fromma prästen inte anser sig över bruk av våld för att nå resultat. Scenen är talande för hela filmen. Politik och beteendevetenskap kantad av humor. Människor är generösa och människor är egoistiska. Människor har det tufft, människor njuter av livet. Humor används som ett annorlunda sätt att fånga ett bredare spektrum.

Suleimans rollfigur lämnar sitt Palestina för New York och Paris där han försöker få finansiering för sin nästa film. Irrationalitet flödar fritt mitt i en struktur som ska vara rationell. Verkligheten är lite skruvad så att en del av roligheterna ligger väldigt nära vår realitet. En filmproducent förklarar för Suleiman att hans filmmanus inte är "palestinsk nog". En annan hälsar halvengagerat på den palestinske regissören men övertygas inte ens av Gael García Bernal att höra om idén. 

Suleimans rollfigur säger nästan ingenting filmen igenom. Hans observerande ögon och neutrala uttryck blir den normerande kontrasten till omgivningen. På ett skojfriskt sätt visar regissören att vi alla är av samma skrot och korn. Det spelar föga roll var vi befinner oss, i kärnan är vi alla lika. Ett budskap som blir vackert istället för klyschigt i denna klädnad.

Film

It Must Be Heaven
Cnema 
Regi: Elia Suleiman
I rollerna: Elia Suleiman, Tarik Copti, Kareem Ghneim , George Khleifi, Ali Suliman, Fares Muqabaa, Yasmine Haj, Nael Kanj, Asmaa Azai, Gael García Bernal, Vincent Maraval, Claire Dumas m fl.
Betyg: 3.5